Reklamsamarbete: Våga Misslyckas!

Hello Citycatbabes! Jag är så stolt och glad att få vara en del av Always nya, stora, kampanj Always -”Like A Girl” vars mål är att stärka tjejers självförtroende. De vill uppmuntra unga tjejer att våga testa nya saker och att våga misslyckas. Nyligen visade det sig att många tjejer i puberteten blir fullkomlig paralyserade av rädsla för att misslyckas, de vågar inte anta utmaningar eller prova nya saker. Det vill jag och Always ändra på.
Det här med att misslyckas, det är en del av livet och jag önskar att jag hade förstått det mycket tidigare. När jag var 13 år hade vi friidrott utomhus på gympan. Vi fick testa på olika friidrottsgrenar och jag prövade både höjdhopp och längdhopp. Jag var dålig på det ena och ganska bra på det andra. Så blev det dags att testa att springa hundra meter på tid. Jag sprang. Jag sprang så fort att gympaläraren blev helt häpen. Jag var supersnabb. Jag blev uttagen till skolans stafettlag. Det var ett stafettlag för varje årskurs och jag var SÅ stolt över att vara med. Jag hade aldrig tävlat förut. Jag hade dansat balett sen jag var 3 år och tränade hårt och mycket men någon idrott hade jag aldrig prövat och aldrig varit med på någon tävling. Tänk om jag skulle få en medalj? Och vad kul det var att få vara i ett lag, ett lag där alla stöttar varandra. Balett är en sån ensam gren. Jag var ganska ensam över huvud taget, mitt i mina föräldrars dramatiska skilsmässa och nyss inflyttad från Stockholm till Göteborg, i en ny skola.
Så kom den stora dagen, tävlingsdagen. Det var på stora stadion Slottskogsvallen med alla skolor från Göteborg på läktarna. Jag fick höra att målet var att vår skola skulle vinna stafetten i varje årskurs, det hade vi gjort alla tidigare år och nu trodde gympaläraren att vi hade chans igen. När alla lagen i en skola vinner får man ta med sig maskoten hem. Första omgången gick bra, vi gick vidare. Så kom finalen. Jag stod längst fram, det var min tur, min hand var ute, jag var laddad. Vårt lag ledde, hela skolan stod upp och skrek av glädje, ljudet var öronbedövande från läktarna. Jag visste att jag var snabbast, så vi skulle vinna det här. Killen som skulle lämna stafettpinnen till mig närmade sig, men något hände i överlämningen, han släppte inte taget ordentligt, jag lyckades inte få tag i pinnen, den flög med honom och landade långt bakom vårt lag. Jag letade i panik efter den. Jag hittade den, kom snabbt tillbaka till banan, men de andra lagen var redan halvvägs. Jag hörde ett konstigt ylande från min gympalärare, jublet från läktarna tystnade, allt skedde i slow motion. Jag sprang och sprang, så snabbt och så fort som jag aldrig tidigare gjort. Men det räckte inte, vi kom ändå sist.
När jag återförenas med laget är alla superbesvikna. Jag tittar på gympaläraren som med darrande röst frågar mig vad som gick fel. Varför misslyckades jag med växlingen som vi tränat så mycket på? Jag tittar på killen som växlade med mig. Jag känner att det är lika mycket, faktiskt mycket mer, hans ”fel” att växlingen inte gick bra. Men han säger inget och gympaläraren tittar inte på honom. Alla tittar på mig. Jag tittar tillbaka på min gympalärare, jag ser något glänsa i ögonen, han gråter. Min vuxna, gympalärare gråter, för att vi inte vann stafetten. Ingen klappar mig på axeln och säger bra kämpat eller bättre lycka nästa gång. Det är bara tystnad. Förutom när någon säger ”nä det gick inte, Ellie missade växlingen”. Jag mår illa av skuld och skam och vet inte vad jag ska säga, för jag är 13 år, så jag säger förlåt. Förlåt till alla jag träffar. Vår skola vinner stafetten i alla andra årskurser, men vi får inte maskoten, eftersom jag misslyckades. På kvällen ska alla lagen fira i skolmatsalen med disco. De spelar låten ”we are the champions” om och om igen och hela skolan sjunger med, alla utom vårt lag. Och där sitter jag och känner mig så misslyckad som man bara kan känna sig.
Jag sprang aldrig stafett igen, jag sprang över huvud taget aldrig igen och jag var aldrig med i någon tävling efter det. Jag började skolka från gympan och jag mådde dåligt varje gång jag träffade gympaläraren. Jag kände att jag hade gjort något fruktansvärt mot honom som fått honom att gråta. Jag önskar att jag i den stunden efter mitt ”misslyckande” hade sett den här videon. Eller att min gympalärare eller någon annan vuxen hade sagt till mig att misslyckanden är en del av livet. De kommer att göra dig starkare. Du får inte låta rädslan för ett misslyckande hindra dig från att springa eller tävla igen. Därför vill jag vara en del av den här kampanjen. Jag vill inte vara som gympaläraren, jag vill vara den vuxna som säger, ”det där var inte hela världen, kom igen, gör om, våga fortsätt. Du blir bara starkare av det här”!
Nu som vuxen när jag ser tillbaka på det så inser jag så klart att det var precis så det var. Det förberedde mig för att klara av alla andra betydligt större misslyckanden som kom därefter. Ett av dem var i 20-års åldern när jag efter ett helt års förberedelser fick fullkomlig black out på en audition och inte kom in på musikalartistlinjen på Balettakademien. Men vet ni vad, att jag inte kom in, gjorde att jag istället vågade skriva på ett modellkontrakt och ge mig ut i världen och jobba som modell, vilket är något av det bästa och roligaste jag har gjort. Och i modellbranschen växte mitt intresse för mode som ledde till att jag så småningom ansökte till Textilhögskolan och kom in. Ett misslyckande kan, förutom att det gör dig starkare, också leda dig in på nya spännande vägar i livet. Ju tidigare man lär sig det, desto bättre!
Är det någon av er som vill berätta om ett ”misslyckande” som gjort er starkare eller lett till något bra, så dela gärna med er här nedan, för att hjälpa unga tjejer att få ett bättre självförtroende!
Citycatkisses!

-I detta inlägg förekommer reklam för Always-

Du kanske också tycker om

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *