Hello Darlings! Tack för ert stöd och alla fina kommentarer, om ni bara visste hur mycket det betyder!! ♥ Det har varit några riktigt jobbiga veckor nu och förra veckan var ju den värsta helt klart. I går började jag känna mig lite bättre, i alla fall för en stund och i dag kunde jag gå ut på en liten minipromenad. Känslan av att känna ljusstrålarna träffa ansiktet efter att ha varit instängd i mörkret alltför länge är obeskrivligt skönt. Frosten hade lagt sig som ett silvrigt, gnistrande täckte över allting i trädgården när jag vaknade och för första gången kände jag en liten aning av julkänsla Jag förstår inte vart tiden har tagit vägen, det är snart 1 december och julmånad med allt vad det innebär. Först gäller det för mig att bara hitta någon slags stabilitet i smärtläget och bli av med den värsta medicinabstinenesen. Den var bättre i går och i förmiddags men nu känner jag hur jag börjar frysa och skaka igen, usch, kan det inte bara gå över nu! 🙁 Det är fasiken kallt som det är, ska man behöva frysa inifrån av en slags kemiskt framkallad kyla också?! Jag vet att några veckor hemma inte är någonting mot de många månader som vissa får spendera inlagda på sjukhus. Men i den outhärdliga smärtan som jag har haft så har varje minut känts evighetslång, det är väl därför som jag upplever det som så länge. Jag håller tummarna att jag kan ta mig till jobbet i morgon en stund i alla fall, vi får se. Det var i alla fall mysigt att plocka fram min gosiga fårskinnsjacka, sätta på sig Uggsen och Lovikavantarna och gå ut en stund. Molly var också med den lille sötnosen. Men hon vägrade titta upp utan satt 15 minuter med nosen nergrävd i gräset, ha,ha. 😀 Hoppas ni har en fin dag! Citycatkisses!