Ha en hälsosam vecka allihop!
Jag yogar för fullt just nu, i kväll hade jag en Mysoreklass och i morgon har jag privatlektion i Ashtangayoga. Jag måste gå väldigt, väldigt långsamt fram och jag får göra många ställningar annorlunda än hur de egentligen ska göras. Ibland är det frustrerande när man ser hur långt alla andra har kommit men jag måste ju göra ”min” yoga, den som är bra för mig. Det kommer ta tid men jag vet att resultatet kommer att vara värt det. Så fort jag kommer in yogasalen känner jag sån glädje och sån tacksamhet att jag har har funnit yogan.
När jag blev sjuk trodde jag aldrig att jag skulle våga/kunna ta en lektion/klass på gym eller liknande igen. Innan dess hade jag spenderat minst 5 dagar i veckan i danssalen så långt tillbaka jag kunde minnas. Chocken över att knappt kunna gå pga av smärtan och att inte kunna göra något i mer än 5 minuter utan att behöva rusa till toaletten gjorde att jag slutade med allt som jag tyckte var roligt. Efter många år i totalt stillasittande fick jag bättre smärtstillande och jag började träna lite hemma framför tv:en. Känslan av att röra på mig fick mig att känna mig lite mer ”normal” och det blev en stark drivkraft. Trots att det gjorde fruktansvärt ont alltid så gjorde jag mina små träningspass. När hjärnan signalerar att man får mer ont när man tränar och att man borde sluta är det så fruktansvärt svårt att fortsätta ändå. När man är frisk måste man lyssna på de signalerna. När man varit sjuk länge måste man lära sig att inte lyssna på dom lika mycket utan att försöka ignorera dom och träna ändå.
Efter ett tag köpte jag ett par träningsskor och började med att ta promenader runt mitt eget hus. Sen runt kvarteret. Sen till parken några hundra meter från där jag bodde. Varje mål var så litet och obetydligt att någon som är frisk aldrig ens skulle tänka på det men för mig var det stora mål. Varje gång jag klarade en promenad var en seger. Promenader blev till slut power walks med ganska bra fart och avstånd. Förra året föreslog en sjuksköterska att jag skulle sätta upp ett mål att våga träna någon annan stans än hemma. Jag minns att jag började gråta för att det kändes så fullkommligt omöjligt. Om jag ska vara ärlig så blev jag arg och tyckte at hon var en idiot som inte förstod alls. Tanken på att jag kanske skulle falla ihop i träningssalen, gråta av smärtan så att andra såg det eller att jag hela tiden skulle behöva springa ut på toa och störa de andra kändes överväldigande.När vi flyttade hit i augusti och jag av en slump hamnade på gångavstånd till ett yogacenter så tog jag tillslut tag i mig själv och vågade pröva och nu går jag dit 2-3 gånger i veckan. Jag har gråtit i yogasalen och jag måste gå ut flera gånger under tiden men vet ni vad, man överlever det med. Det tog mig 10 år men jag gjorde det tillslut. Så om någon av er som läser bloggen av någon anledning inte heller har vågat ta er iväg för att träna, börja den här veckan, det är aldrig försent!
Citycatkisses!
♥♥♥