Av er som kommenterar här på bloggen får jag bara fina ord och jag tror att många av er har förstått att det som jag skriver och visar här, endast är 5% av mitt liv. När man väljer att visa upp en del av sitt liv, så är det den bra delen. Det tror jag att de flesta skulle göra och det är också det som nästan alla gör på Facebook och så vidare. Ni är många som läser här och kommenterar och ni har bidragit med så oerhört mycket positivt till mitt liv, ni har gjort att jag fått något att glädjas över. Ni har fått mig att känna att jag kan göra något bra och bidra med någonting fastän jag är sjuk och för det är jag så otroligt tacksam. Ni är fantastiska människor med ett hjärta av guld!
Men så finns det ni som bakom ryggen på mig, så att jag får höra det på omvägar, påstår att jag inte är sjuk, för att det ni ser på BLOGGEN inte överensstämmer med er bild av hur det ”ser ut” att vara sjuk. Men tror ni själva att ni hade läst bloggen om den handlade om de resterande 95% av mitt liv? Om enbart lidande, sorg och smärta? Jag tror faktiskt inte det. Det här är inte en dagbok på nätet, det här är en mode och inspirationsblogg! För er som vill läsa dagboksbloggar och sjukdomsbloggar så finns det tusentals såna. Jag startade för många år sedan en blogg om min sjukdom. Det gick inte bra. Jag mådde sämre och sämre eftersom alla som läste där hade samma sjukdom och alla mådde lika fruktansvärt dåligt både fysiskt och psykiskt. Jag fick kontakt med en man som också försökt blogga om sjukdomen, 11 personer som läste hans blogg och hade den här sjukdomen hade tagit livet av sig under tiden han skrev bloggen och han hade blivit helt knäckt av det. Man skulle kunna tro att vi kunde trösta varandra med hjälp av en blogg, men eftersom alla är lika desperata och deprimerade så blir det inte så. När jag för 12 år sedan fick den här oerhört smärtsamma sjukdomen och fick veta att jag aldrig igen skulle bli frisk, blev jag så djupt deprimerad att jag inte åt, inte gick ut, inte sov, inte klädde på mig, livet tappade all mening. Jag vägde 43 kilo när jag tillslut fick hjälp. Det som ni läser och ser delar av nu på bloggen, det är resultatet av en 12 år lång kamp för att ha ett liv!
För 6-7 år fick jag hjälp med antidepressiv medicin och smärtstillande. Jag lärde mig att jag måste hitta ett sätt att överleva, försöka göra sådant som gör mig glad, trots smärtan. För mig var en viktigt del i det att starta bloggen och få skriva om mode. Jag har så mycket kunskap inom området, det är mitt stora intresse, det var mitt jobb under modelltiden och jag har gått 3 år på Textilhögskolan samtidigt som jag utbildade mig till ekonom. När jag blev sjuk kunde jag inte jobba med det jag hade utbildat mig till men jag kunde i alla fall få dela mitt intresse med andra som hade samma intresse. Det gav mig något att se fram emot när jag vaknade i svår smärta efter en lång jobbig natt, det gav mig positiv feedback, bloggen blev en viktig del i vägen tillbaka. Jag måste ta smärtstillande varje dag, dygnet runt, en dos per timma. Utan den hade jag ALDRIG kommit upp ur sjuksängen, en endaste dag. Men ni ska inte tro att det inte är ett helvete att behöva göra det, de effekter som det ger i form av biverkningar, skulle troligtvis chocka er. Ändå är jag inte tillräckligt smärtlindrad, den smärtan som jag har kan man inte lindra helt. Det är en kombination av nervsmärta, inflammatorisk smärta och muskelkramper. Så jag får kämpa med min smärta, varje dag. Och kämpa med alla de andra effekter som sjukdomen har på min kropp och mitt psyke. Min sjukdom bryter ner mina inre organ, bit för bit, cellerna kan inte reparera sig själva, kapaciteten och funktionen i drabbade organ påverkas enormt. Och den ständiga smärtan, aldrig utan paus, bryter också ner mitt psyke. Stresshormonerna som ständigt strömmar genom min kropp tär på hela min kropp, inte bara de organ som är drabbade. Och jag kan aldrig sova utan sömntabletter eftersom smärta är en signal till kroppen att vara på sin vakt, så den kan aldrig slappna av, av sig själv. Jag skriver inte detta för att jag vill ha sympati, jag vet att många har det lika jävligt eller mycket värre än mig. Men jag vill förklara hur det är, eftersom det tydligen är så svårt att förstå.
I bloggen började många av er efterfråga lite mer personligt, lite mer ur mitt eget liv och inte bara mode, så jag började dela med mig. Dela med mig av de där 5% en som var bra. Mina guldkorn som fick mig att orka stå ut med smärtan. Mode, fina kläder, min familj, min katt och också resor. Resorna visade sig bli en rastplats för oss i vårt förhållande som vi fick kämpa så med på hemmaplan. För i värmen mådde jag bättre. När jag fick byta miljö och se nya fantastiska saker orkade jag kämpa mig igenom smärtan på ett sätt som jag inte orkade hemma. Det har räddat livet på mig många gånger att ha en resa att kämpa för. Att veta att om jag bara orkar ta mig igenom en dag till, en dag till, så snart får jag sitta och titta ut över havet och känna smärtan minska av solens värmande strålar. Känna att inte allt i mitt liv är sjukdom. Jag kan inte förklara vilken drivkraft det är. Jag får mail och meddelande på t.ex. Instagram och Facebook från andra med min sjukdom som undrar hur jag vågar resa, ingen med min sjukdom reser. Och hur mår de? Fruktansvärt dåligt. För sjukdomen har tagit ifrån dem precis allt. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna resa mer när jag blev sjuk, men har man en vilja starkare än allt, ett stöd i någon man älskar som har det största tålamodet i världen och planerar allt i minsta detalj, ja då går det. Det är inte lätt, men det är värt det. När jag skriver om våra resor skriver jag t.ex. inte om de 25 toalettbesök jag måste göra för att gå uppför en bit av 5:th avenue. Om skräcken för att kissa ner mig, om smärtan som kan göra att jag svimmar när som helst eller att blåsan kan spricka och jag dör. För inte vill ni läsa om det dag ut och dag in. Ni vill bli inspirerade och titta på vackra bilder! Och det är det jag vill bidra med, genom den här bloggen. Den ska i första hand handla om mode och sen visar jag valda glimtar ur mitt liv.
Jag kan inte vara sjuk när jag orkar klä mig så fint och ser så pass ”fräsch” ut säger vissa av er. Vad vet ni om det skulle jag vilja säga tillbaka? Ni möter troligtvis flera personer varje dag som lider av någon mycket smärtsam sjukdom. Man måste inte ha tappat håret eller gå klädd i en grå säck för att vara sjuk. De flesta hemska sjukdomar syns faktiskt inte på utsidan men det gör dem inte mindre verkliga. Jag tappade bitar av mitt hår när jag gick på cellgiftsbehandling, men inte vill man visa det, man gör allt för att dölja det. Skadorna i min blåsa och smärtorna som kommer med dem, är precis lika svåra som vid slutstadiet av blåscancer. Det är ren fakta. Men jag kanske inte vill visa det, på jobbet, speciellt inte när jag försöker få fast anställning, när jag går på stan eller när jag visar upp mitt liv i bloggen. Jag har gått hos smärtpsykolog i flera år och gått kurser i smärthantering och det som de har tjatat om, om och om igen, är att det är så viktigt att inte låta sjukdomen och smärtan ta över ens liv. Så, att jag klär upp mig och sminkar mig någon eller några dagar i veckan, det är mitt sätt att överleva. Att få gå iväg någonstans och inte bli bemött och behandlad som ”sjuk” utan bli betraktad och behandlad som någon normal. Kanske till och med bli betraktad som någon som kan mode, eller som inspirerar.
Ni är också några som undrar varför jag inte arbetar mer än jag gör, när det nu inte ”syns” att jag är sjuk. Tro mig, under de senaste 10 åren jag har gjort ALLT för att kunna behålla en plats på arbetsmarknaden. Tror ni att man utbildar sig i 4 år för att sedan inte ”vilja” arbeta? Att ligga hemma i plågor och känna att man inte bidrar med något samtidigt som man betalar av sina studielån, är det roligt? Är det något man väljer? NEJ. Jag är inte arbetsskygg, precis tvärt om. Jag önskar inget hellre än att jag kan bli bättre så att jag kan arbeta! Ni som är friska och kan arbeta, ni förstår inte vilket privilegie det faktiskt är! Nu verkar det som att jag har den stora olyckan att aldrig kunna arbeta i full kapacitet, resten av mitt liv. Det är inget man eftersträvar, det är en enorm och ofattbar sorg!
Sedan jag blev sjukskriven har jag fått 4500 kr av Försäkringskassan i månaden, i år höjde de några hundralappar. Det är alltså den lägsta garantiersättningen jag får i och med att jag gick på Högskolan när jag blev sjuk. Jag hade arbetat varje sommar sedan jag var 14 år och varje helg och lov under högskoletiden, verkligen slitit, men det spelade ingen roll. Tror ni att någon person väljer att leva på den inkomsten frivilligt? Nej det gör man inte. Jag har gjort det till lite av en sport att få det att se ut som att jag shoppar en massa här på bloggen, för att det inspirerar, det blir en bra modeblogg då. Och visst shoppar jag, men min sjukersättning räcker inte till det, den räcker inte ens till räkningar och mat. Jag hade turen att ha en sjuk och olycksfallsförsäkring som mina föräldrar tecknade när jag var liten som föll ut så att jag fick lite ersättning för den sjukdom som jag drabbats av. Ska jag shoppa och resa för den, nej, så klart inte, den borde jag spara. Men det har jag inte gjort. Jag har valt att göra sånt som vi tycker är roligt, sånt som får mig att orka överleva lite till. Jag shoppar också smart, på rea, alltid med rabattkoder eller second hand. Och det kan verka som att jag har något nytt på mig jämt. Men det är för att jag är bra på att kombinera gamla plagg på nya sätt. Ja visst har jag problem, jag får en kick och blir glad en bra stund av ett nytt plagg. Det är dåligt, det inser jag. Men när man bär på så mycket sorg och smärta, så tar man de där små glädjekickarna mer än gärna. Och det är bra mycket bättre än att få de kickarna från t.ex.. alkohol. För det hade varit mer än lätt, att börja dricka istället, speciellt eftersom det har en smärtstillande effekt och också gör mig glad för en stund. Ett par fina skor eller hälla i sig en flaska whisky? Jag har valt det som gör mig minst skada i längden.
Om ni som tvivlar på att jag är sjuk, skulle spendera bara en enda timme i min kropp, så är jag säker på att ni aldrig mer skulle tvivla. Att ni aldrig mer skulle fråga varför jag inte arbetar. Ni skulle fråga hur jag orkar. Många av er har säkert varit rejält sjuka och upplevt svår smärta i omgångar. Men har ni behövt känna det som att någon har tagit en borste med stålpiggar och ruggat upp hela ytan på er blåsa tills den är ett enda stort, köttigt, blödande sår och sen hällt citron och salt i såret? Och gjort det om och om igen, dag in och dag ut, varje minut, dygnet runt, i 12 år? Jag blir bokstavligen bränd på bål, fast inifrån. Det känns som om någon har satt eld på ens inre organ och man står inte ut, allt man kan tänka varenda minut är att få det att sluta. Det krävs en enorm självkontroll för att inte bara skrika rakt ut hela tiden. Det är vad jag egentligen vill göra. Jag blir extremt trött bara av att försöka hålla ett vanligt samtal samtidigt som de här smärtorna rasar i min kropp. Men ni skulle aldrig gissa det, för jag vill inte visa det. De enda som jag visar det för är min närmsta familj. Och jag kan inte visa det för dem hela tiden heller, för då blir man helt outhärdlig att vara med. Ingen vill vara outhärdlig att vara med, då blir man ensam, så man kämpar, kämpar för att inte visa det.
Så till er som tror att jag inte är sjuk, som stör er på att jag köper kläder, klär mig fint ibland och reser iväg för att få lindring och något positivt i mitt liv. Det här är en mode och inspirationsblogg. Den kommer att handla om det som för mig förgyller vardagen och som för mig gör livet värt att kämpa för. Det här är första och sista gången jag skriver hur det ”verkligen är” för jag har inte lust att skriva om det. Det får mig inte att må bättre. Jag skriver lite då och då om att jag inte mår bra, men så himla mycket mer än det vill jag inte dela med mig av just nu. Jag delar med mig av det goda i mitt liv till er, vill ni inte läsa om det, men sluta läs då!
46 kommentarer
hej
jag har stort nöje av din blogg och önskar bara att du fortsätter – den har bra inlägg – du är aldrig elak mot någon och du gillar katter:) bara bra alltså.
Hej Yvonne! Tusen tack för dina peppande ord och så härligt att höra att du vill att jag ska fortsätta blogga! Jag älskar katter och att du också gör det säger mig faktiskt mycket om dig. Jag har aldrig mött någon som älskar katter som jag inte har tyckt om! Det är kanske något speciellt med oss kattmänniskor! 😉 Tack!
Hejsan, ville bara säga hur tacksam jag är för att du vill och orkar sprida sådan fantastisk inspiration och glädje, och rena konstverk i form av dina kollage, i din blogg! Jag hoppas bara att du orkar fortsätta och får ut mest glädje av den och trycker flitigt på glöm och radera-knappen när folk kommer med knäppa kommentarer… Stå på dig:)
Hej Birgitta! Tusen tack för din fina kommentar och för att du läser och uppskattar det jag gör i bloggen. Igår var jag tveksam, idag känner jag att jag har fått så mycket positiv energi av dig och andra läsare att jag fått kraft att blogga som räcker för lång tid framöver! Det var väldigt roligt att du höra att du gillar collagen, jag tycker det är så kul att göra dem men visste inte om ni tyckte det var lika roligt att se dem, så tack för det. Jag lovar att från och med nu trycka på glöm och radera-knappen! Tack för ditt stöd!
Hej fina Ellie!
Jag förstår precis hur du menar. Det är bra underligt egentligen hur skrämmande många människor verkar funka:
"Den som nedvärderar mest, är själv bäst."
"Den som tror sig veta mest om andra, är mest auktoritär."
"Den som beklagar sig mest, vet bäst."
"Den som har sämst attityd, vinner."
"Den som "tycker till" och lägger sig i mest, är klokast."
"Den som trots allt sagt/gjort något dåligt, kan alltid skylla på att var någon annans fel."
Känns det igen? 😉 Det är så lätt att hälla skit, men ta reda på det, verkar inte många vara intresserade av att göra! Det man kan göra då, är att själv säga ifrån i sin egen vardag, när man inte orkar höra/läsa/se eländet längre. Och det var ju precis vad du gjorde. 🙂
Jag älskar att komma in på din blogg och bli inspirerad! Jag är oerhört tacksam för allt du delar med dig av -jag kan för en stund glömma det som är svårt för mig i mitt liv.
Stora kramar
Hej,
Så tråkigt och rent ut sagt förbannad man blir över att höra att detta beteende pågår i din närhet!
Den här typen av missgynsamma männsikor kommer alltid att finnas, tyvärr! Därför att det finns alltid någon som är missnöjd med sig själv eller sitt liv, är bitter och utav någon anledning projicerar detta på andra människor.
Visst Ellie, det ser ut som att du har både tid, pengar och energi över till att göra de här sakerna du nämner. Har man någon som helst förmåga att sätta sig in i andra människors situationer, har förmågan att känna empati, eller har varit med om något liknande själv, så förstår man ju att ditt liv inte är någon dans på rosor, för det är det ju inte för någon av oss. Och då har ändå de flesta av oss dragit en mer lyckosam lott än du när det gäller vår hälsa.
Jag har sjäv lidit av svåra depression i 10 år, och kan i alla fall relatera till hur otroligt jobbigt det är att lida i det tysta, att ingen förstår hur dåligt man mår, då det inte syns på utsidan. Här vill jag poängtera att jag inte jämför detta med din sjukdom, jag vill bara dela med mig och visa att vi är många som känner med dig!
Du är en otrolig inspiration, verkar vara en underbar person och driver en blogg som jag tycker är en av de bästa som finns! Din blogg har jag haft som bokmärke på min dator i säkert 6 år! Jag läser den varje dag! Du är en tjej sm går att relatera till, du skriver om mode på en nivå som vi vanliga Svenssons förstår sig på och du inspirerar med mode som även jag har råd med.
Du är fantastisk på det du gör! Fortsätt kämpa och fortsätt skriv!
En fantastiskt stor styrkekram och internetkärlek till dig!
Hej Erika! Din kommentar rörde mig till tårar och jag är så tacksam för att du, som jag förstår, verkligen inte heller har det lätt, tog dig tid och energi till att ge så mycket positiv kraft till mig, tack! När man möter så här mycket oförståelse för en sjukdom som är fysisk kan jag tänka mig att det är ännu värre när man har blivit drabbad av en "så kallad" psykisk sjukdom. Jag hoppas innerligt att du har bra människor omkring dig som ger dig stöd och att du slipper oförstående idioter. Jag vet hur långt 10 år är att vara sjuk, vilken fullkomlig förödelse det ställer till med i livet. Jag hade tur att den antidepressiva medicin jag fick faktiskt hjälpte mig, tog mig upp till ytan igen, för jag har varit där nere och jag vet att det inte är en plats man vill var på. Det stör mig att det fortfarande finns så mycket förutfattade meningar om depression och att folk har så svårt att fatta att det ofta handlar om obalanser i substanser i hjärnan och att man lika lite kan rå för det som en diabetessjuk kan rå för sin obalans med insulin. Vissa förstår ju inte ens skillnaden mellan hur man känner sig en "dålig dag" och vilket enormt lidande det är att vara deprimerad på riktigt. Det slår mig ofta att det är de mest empatiska och godhjärtade människorna som råkar ut för svåra depressioner och jag vet inte varför det är så men det är väldigt orättvist. Jag önskar av hela mitt hjärta att du en dag helt kommer ur din depression. Det lyser igenom i varenda rad du skriver att du är en underbar och godhjärtad person och jag är säker på att det strålar om dig, det är inte rättvist att du ska behöva må dåligt någonsin! Fortsätta kämpa och ge aldrig upp. Du har en (internet)vän i mig! Det är ju verkligen fantastisk att du har läst min blogg i 6 år!! Det gör mig otroligt glad och jag önskar jag kunde ge dig en stor kram genom skärmen. Jag lovar att göra mitt bästa för att fortsätta inspirera och skriva om mode så bra jag bara kan! Tack för att du finns och stor styrkekram tillbaka!
Något jag har lärt mig i livet… och det är sorgligt nog att erkänna! Men ingen kan förstå vad eller vilka känslor det kan medföra när livet inte går som man hade tänkt.
Jag är mamma till en dotter med en CP skada och idag har jag lärt mig att hantera "sorgen" trots att hon kan gå och så.
Ingen en enda gång har mina tre bröder ringt och frågat på riktigt hur jag mår, ingen vill höra sanningen. Att äta antidepp och vara beroende sjukhus för att det ska hela tiden ska fixas och rättas till.
Nu efter fem år av hennes sjukdom kan jag säga att största sorgen är omgivningens ointresse och saknad av empati som många saknar som sårar mest!
Det hela har gått så långt att jag vill helt bryta kontakten med dem, jag äcklas av deras själviska beteende och idag har jag lärt mig hur viktigt det är att visa medkänsla.
Önskar dig allt gott och gladast är jag för dig som fick sagobröllopet och mannen… Ta hand om er!
Hej Hanna! Tusen tack för din kommentar och för att du delade med dig av dina erfarenheter. Det är så fantastiskt fint av dig att finna kraft till att ge mig positiv energi och peppa mig när jag förstår att du själv har det väldigt tufft. Visst är det konstigt att de allra närmaste kan vara så oerhört oförstående. Och när det är de närmaste, ja det är då det gör som allra mest ont. Jag ska inte ens låtsats att jag förstår hur du har det och har haft det, de senaste fem åren. Men jag kan säga är att jag verkligen känner med dig och din flicka och att jag förstår att du har fått "kriga" i fem år för att bli förstådd, för att överleva, för att skydda ditt barn och tackla det liv som inte alls blev som du hade tänkt dig. Jag vill sända all min positiva energi och styrka till dig och säga att du kommer att klara det! Men självklart skulle det vara lättare med rätt stöd, speciellt från din familj. Tre bröder, skulle kunna hjälpa din börda något oerhört om de fanns där för dig på det sätt som du behöver dem. Jag känner ju inte dem eller er historia. Men utefter mina egna erfarenheter så skulle det kunna vara så, att de är fullkomligt lamslagna av rädsla för att göra fel, så att de istället inte gör något alls. De kanske är så rädda att trampa dig eller din dotter på tårna att de håller sig så långt borta de kan, men egentligen bär på en storg sorg för att de inte vet hur de ska hjälpa dig. Ofta förstår inte folk att det kan räcka med ett vänligt ord, att någon frågar på riktigt hur man mår, bryr sig, finns där. Män vill ju också väldigt ofta komma med "praktiska" lösningar när man har det jobbigt och i er situation så kan de kanske inte komma på ett praktiskt sätt att hjälpa dig och då ger de upp. Du kanske redan har gjort det, men annars tala om för dem exakt vad du behöver från dem! Hjälp dem att förstå vad de kan göra. För jag tror att de vill göra något, men inte vet vad eller hur. Om de då ändå inte bryr sig och vänder sig bort från er, ja då är det dags att göra sig av med deras negativa energi, för att göra plats för andra människor som kan ge dig positiv energi i ditt liv. Jag önskar dig och din dotter allt gott! Många styrkekramar från mig!
Bra inlägg! Jag har följt din i över 1 år nu skulle jag tro! Du ger sån otrolig energi och inspiration. Inspiration till att man faktiskt kan uppnå sina mål och drömmar.
Varma Kramar!
Ps. Du är inte bara min mode/still förebild men även som person (i alla fall det som kommer fram i bloggen!).
Hej fina Ellie!
Blir så ledsen, men tyvärr inte förvånad, över hur missunnsamma och elaka människor i vår omgivning kan vara. Det mesta bottnar nog oftast i avundsjuka och dåligt självförtroende, men det är kanske en klen tröst i sammanhanget.. 🙁 Jag ÄLSKAR din blogg, och du ger mig ALLTID inspiration på alla möjliga plan(träning, mat, kläder och resor)och du har även tagit dig tid att svara utförligt på frågor jag har haft i kommentarsfältet! Du verkar vara en så genomgo och snäll tjej att jag inte kan förstå hur någon inte skulle unna dig den lycka du får i form av fantastiska resor och vackra kläder. Detta är precis de saker som gör mig glad också, och det är inget jag behöver försvara inför någon direkt, så varför ska du behöva göra det? Jag är iaf en av alla som kommer fortsätta läsa din blogg tills du väljer att sluta blogga, för du får mig att må bra, och om jag kan ge lite tillbaka genom att skicka en peppande kommentar, så gör jag gärna det oftare! Tack för all tid du lägger ned, all inspo och alla vackra bilder! Jag är glad att du hittar styrkan att göra det som du tycker om, för hur skulle du annars stå ut i en värld av ständigt pågående smärta?! Du är fantastisk och i mina ögon en riktig hjältinna! 😉 Sluta aldrig göra det du gör<3<3<3
STOR KRAM Sanna!
Hej Sanna! Tack för din underbara kommentar! Jag blev både rörd och stärkt av den. Det betyder jättemycket att få så fin feedback och så mycket pepp! Jag förstår inte heller varför människor kan vara så missunnsamma som de är ibland. Hade jag seglat på en räkmacka hela livet hade jag kanske kunnat förstå det lite mer, men ändå, varför lägga energi på att vara missunnsam istället för att lägga energi på att kämpa för att ge sig själv det man vill ha och mår bra av. Jag är så glad att höra att du läser bloggen och att den ger inspiration på många olika plan. Du ger mig inspiration att vilja blogga mer, så tusen tack för det och för dina tidigare kommentarer! Du verkar också vara en underbar tjej med ett hjärta av guld och en fabulous fashionista, hi,hi! Tack för ditt stöd, tack för att du förstår och tack för att du vill dela dina intressen med mig här på bloggen! Många kramar! <3<3<3<3<3<3<3
All kärlek till dig!!! Din blogg hjälper mig mycket ska du veta och jag tycker att du har ett jobb- du driver ju en proffsblogg!!! Du borde kunna tjäna pengar på det här med bloggen det är du mer än värd!!!!!!!!!!!
SÅ BRA SKRIVET, Ellie!!! Du är yngre än jag men ändå en förebild för mig. Ditt sätt att hantera din sjukdom har gjort mig starkare! Jag är så tacksam för att du delar med dig av de fem procenten av ditt liv som ger glädje, den sprider sig till oss också! Att inte låta sjukdomen besegra personligheten är viktigast av allt, men så svårt. Tack för att du visar att det GÅR! Det betyder mer än hundra psykologsamtal! Och peppar oss andra, som också har olika osynliga problem, att våga visa oss ute de dagar vi mår bättre. Utan att vara rädda för vad andra som inte ens unnar oss den lilla glädjen, ska tycka! Varför ska vi missunna varandra lycka och glädje?
Du orkar inte skriva en sjukdomsblogg och jag kan säga att jag inte skulle orka läsa den! Glädje och drömmar är vad vi behöver! Att vi dessutom vet lite om vad du kämpar med ger bloggen ett djup som är rätt unikt.
Vi är, som du märker, många som blir glada när vi ser att du är uppe och orkar fixa till en outfit men samtidigt lite oroliga de dagar vi förstår att du inte orkat det. Ännu gladare blir vi av att se dig på dina resor och när ditt bröllop blev så vackert som du önskade fick vi tårar i ögonen… Snälla du fortsätt att blogga!
Du är dessutom GRYMT bra på att hitta snygga och ofta billiga kläder! Det klarar vi oss inte utan!
Hej Carina! Tack för din kommentar, ditt stöd och att du orkar ge mig en massa god energi! Jag är ledsen att jag inte har svarat än på ditt mail, jag har läst vartenda ord och jag förstår dig så väl. De senaste veckorna har varit extremt tuffa och så fick jag höra en gång för många vad människor säger och då blev jag lite knäckt. Precis som du säger, varför ska man inte unna varandra lycka och glädje. Livet är tufft nog ändå. Att höra att jag har hjälpt någon, det finns absolut inget bättre eller finare jag kan tänka mig att få höra, så tack för det. Jag lovar att göra mitt bästa för att fortsätta blogga, inspirera och glädja. Jag beundrar dig för hur stark du är och hur bra du har hanterat de svårigheter som jag nu vet om att du har. För jag vet att det verkligen, verkligen inte är lätt och att det krävs en styrka utöver det vanliga för att gå igenom det som vi har gått och går igenom. Jag är så glad att du också kämpar för att ta tillbaka livet bit för bit, då kan vi göra det tillsammans och peppa varandra! Jag önskar av hela mitt hjärta att du kommer iväg på en resa du med snart och att det blir alldeles underbart! Det är du så värd! Du är värd all lycka i världen! Många kramar! <3
Underbara Eleonor. Är så glad att få ha dig i mitt liv och i min extra-familj. När jag blev tillsammans med din lillebror trodde jag aldrig att jag skulle få en sådan bonus att få dig på köpet! 🙂 Du är verkligen en av de snällaste och mest ödmjuka människorna jag känner och du ska verkligen inte bry dig om vad andra som inte ens känner dig säger för elaka saker. Hade dom träffat dej och lärt känna den riktiga Eleonor hade dom inte haft något ont att säga. Vi vet hur du kämpar med allt och är så otroligt glada varje gång vi kan ses. Jag har aldrig hört dig klaga en enda gång fastän man kan se hur kämpigt du har det. Du håller alltid en god min och vill aldrig att andra ska tycka synd om dig. Är så otroligt tacksam för alla fina kommentarer du skriver till mig med stärkande positiva ord och att du har kraften att ge så mycket till andra är helt otroligt. Jag kunde aldrig fått en bättre svägerska. Vi finns alltid här för dig ska du veta, och tack för att du finns där för oss. <3
Jag tycker du är en riktig inspiration och jag älskar din blogg.
Tycker det är otroligt ledsamt och tråkigt att läsa om folk som har förutfattade meningar.
Jag förstår dig, jag har själv ledgångsreumatism o är ung o det är inte så enkelt alla gånger när folk pratar om det.
Men, det är folk som har NOLL kunskap om det, så egentligen borde vi inte ens bry oss.
DU är jättebra o som jag skrev innan, så är du en stor inspiration!!
Hej Sanna! Tack själv för din peppande kommentar och för ditt stöd! Jag blir så ledsen att höra att du har ledgångsreumatism, jag har hört att det också är väldigt smärtsamt. Att vara ung och leva med smärta, det är verkligen inte lätt. Jag blir så arg när jag läser att folk pratar om det också på ett oförstående sätt. Men precis som du säger så handlar det om okunskap och vi borde inte bry oss från och med nu! Tack igen och många styrkekramar! <3
Till er som tvivlar på att Ellie är sjuk: Jag är en nära vän till Ellie och jag vill backa upp henne genom att bekräfta att det hon skriver i inlägget är sant. Hon är så sjuk som hon beskriver! Blir både ledsen och förbannad på dessa människor, för jag vet hur mycket Ellie måste kämpa i sitt liv. Det kanske kan vara svårt att förstå att en person är sjuk om det inte syns. Men sjukdomen syns, bara inte här på bloggen offentligt. Så sluta med den taskiga attityden, den tar bara en massa energi. Tvivlar ni fortfarande kan ni ju gå in och läsa på om sjukdomen, det är lättillgängligt med sådan information nu i och med internet.
Till er som stödjer Ellies blogg vill jag bara säga att era fina kommentarer värmer. Jag vet att den positiva feedbacken betyder så troligt mycket för Ellie och hjäper henne att fortsätta kämpa i svåra stunder! Ni är guld värda!
Oj, vad ledsen jag blir att höra att det finns människor i din omgivning som känner att de måste trycka ner dig. Platta till någon som redan kämpar. Jag vet inte vad man ska göra med såna människor. Ta avstånd, tycka synd om dom pga deras dåliga självkänsla? Ryta ifrån ( som du nu gör). Jag hoppas det inte påverkar dig för mycket. I bloggen framstår du som så äkta, vänlig och vacker både på in och utsidan. Dessutom är du så duktig på att skriva och på mode. Jag har läst i flera år och tycker att du är bättre än många av de professionella modebloggarna. Jag önskar dig det bästa liv du kan få!!!
Fina fina Ellie!
Himla ledsamt att det finns såna människor. Dom ser ditt yttre och är avundsjuka. Du är naturligt vacker, har en fantastisk smak och kan klä dig så snyggt, dom ser dina fina saker, du är älskad och reser. Avundsjuka inget annat.
Du är en sann inspiration och har gett mig flera ideer ang mode. Köpte tex en grön MK väska som jag älskar, sen en ljus…innan din blogg hade jag nog bara köpt en svart.
Du verkar vara en sån go tjej att man vill vara din kompis. Har inget dåligt att säga om någon, peppar oss, ger oss tips, du är en skön karamell att se på. Tycker det ändå är fint att du skriver lite om din sjukdom så vi får "lära känna dig" lite mer. Utan den biten skulle man tro åh, vad mkt tid och pengar hon har. Du är en sån fin tjej!! Ta inte åt dig av energitjuvar för det är dom inte värda. Fast jag förstår att såna surhuvuden får det att svida i själen. Din blogg är jättebra och jag tycker att du är helt fantastisk som kämpar på så som du gör. Att någon kan missunna dig det? Fortsätt kämpa och lysa med din energi, du är underbar! Ni har inte funderat på att flytta till ett varmt land? el ett land med kortare vinter 😉 fast det är lättare sagt än gjort. Har följt dig i många år och tycker din blogg är den bästa modebloggen.
Stoooor styrkekram
Hej Ellie,
Jag läste detta inlägg igår och blev så himla ledsen och illa berörd. 🙁
Du är grym! Jag blir så inspirerad av att läsa din blogg. Din energi smittar genom bloggen!
Du har fått mig att se på stil och mode på ett helt nytt sätt och som bonus har jag lärt mig en massa om designers och upptäckt nya shoppingsajter hehehe
Vi är många som kämpar i det dolda med olika sjukdomar eller kors som vi bär. För att orka i livet så finner jag också det lättare att ha positiva saker att se fram emot.
Folk som inte förstår eller inte vill förstå kan ibland bara vara enklare att bryta ifrån. Finns ingen anledning att umgås eller ha kontakt med människor som är puckon.
Stor kram till dig och TACK för en fantastisk blogg.
Du är en otroligt stark och inspirerande människa! Glöm aldrig bort det!
Jag förstår verkligen vad du menar med att klä upp och sminka sig så att man ser bra ut när man egentligen mår skit. Detta därför att jag gör likadant. När jag mår dåligt behöver jag positiv respons, för det ger mig energi. Så då klär jag upp mig och sminkar mig för att kunna få den där positiva responsen.
Tyvärr förstår jag även oförståelsen du blivit bemött med från folk som just därför inte ser att man mår så dåligt. Men det är deras eget problem att dem inte har lyckats lära sig att se bakom det yttre, det som man visar utåt.
Fortsätt vara dig själv och göra det som ger dig energi och livslust. Strunta i alla som sprider negativ energi omkring sig, för dem skadar även sig själva med det beteendet och får därför tillbaka den skit dem sprider. ( <— Karma)
Din blogg är helt underbar tycker jag, och dina inlägg ger mig energi och inspiration.
All kärlek till dig! <3
Hej Petra! Det är kanske en ganska så vanlig överlevnadsinstinkt att klä sig och fixa sig så att man är bra på utsidan fastän det inte alls känns så på insidan. Det hjälper verkligen och så klart blir man ledsen då när människor ska tolka in något negativt i det. Men man förvånas ju ständigt över att människor inte kan se längre än näsan räcker i många situationer. Nu är jag dock förvånad och så otroligt glad över all den kärlek och uppmuntran som jag har fått, tack för det! Jag tar det verkligen till mig och hoppas att jag är starkare nästa gång jag får allt det där negativa emot mig. Jag blir så glad att höra att du tycker om bloggen och tack för all den positiva energi som du gav mig genom de här raderna! Tack och massa kärlek tillbaka till dig! <3
Hej Ellie!
Vad bra du uttryckte dig, som jag skrev en gång tidigare, jag tycker inte du ska bry dig om de som är dumma, man har inget ansvar med dem, bra att du fokuserar dig i det positiva i livet, i skönheten och allting som är värt att uppleva och se, jag beundrar dig, massor av kram!
Hej Aline! Tack snälla du! Det betyder mycket att du peppar mig! Jag ska försöka strunta i dem i fortsättningen och fokusera på allt det fina jag nu fått höra och allt som är fint i livet istället! Hoppas du mår bra! Många kramar!
Lugnt, jag förväntade absolut inget svar på det mailet. Jag bara kunde inte sluta skriva. Det kanske du märkte… 😉
Hej Ellie!
Jag har följt din blogg i några år nu och läste efter ett tag på om din sjukdom för att bättre förstå(jag är också nyfiken 🙂 Allt du gjort sedan dess har bara uppskattats ännu mer då jag bara kan tänka mig hur du haft det. Du är en stark och fin person, som jag upplever dig. Du sprider en positiv energi! Framförallt är du en riktig inspiration inom både mode och hälsa. Jag kommer alltid in i början av veckan för att titta på motivational-monday och dina bilder från olika resor kan jag ibland titta tillbaka på i arkivet för att förbereda mig inför någon egen resa eller om det bara varit en dålig dag.
Det viktigaste jag lärt mig i de motgångar jag haft är hur mycket en person faktiskt klarar av. Detta framförallt men hjälp av stöd från sin familj och vänner. Vilka ens riktiga vänner är visar sig då tydligt. Håll dem nära och vårda dem, om man måste ha kontakt med de övriga "vännerna", försök att inte spilla din energi eller ta åt dig av deras kommentarer, du vet sanningen. När deras skitsnack börjar inkräkta på arbetslivet är egentligen det de behöver att bli konfronterade men då kan det kanske behövas hjälp av någon närstående, inte lätt att orka ta sådan konflikter. Råd är inte min starka sida men ville bara kommentera och visa att du ger mig mycket positivt!
Många kramar till dig, tack för en fantastisk blogg!
Hej Josefin! Jag tyckte det var väldigt många bra råd, så det kan du absolut ge! Tack för allt fint du skrev, det betyder jättemycket! Det betyder också väldigt mycket att du har läst bloggen i flera år, blir så glad! Vad roligt att höra att du kommer in för att titta på Motivational Monday och att du kikar på resbilderna innan dina egna resor, att höra att jag kan muntra upp efter en dålig dag är den finaste komplimang jag kan tänka mig! Ja det stämmer så bra att det visar sig vilka ens riktiga vänner är, det är inte många kvar av dem som fanns från början. Jag ska göra allt jag kan för att ha de fina vännerna kvar och för att ignorera alla andra som ger dålig energi. Jag skulle nog ha konfronterat människor på min arbetsplats för längesen, men det är väldigt svårt när man inte har fast anställning och hoppas på det, man känner sig inte trygg nog och så rädd att förlora jobbet. Men jag har lovat mig själv att jag ska börja säga ifrån mer, vänligt men bestämt, för det tar mer på krafterna än man tror med ständiga små påhopp. Önskar dig allt gott och tack en än gång för dina vänlig ord! Kramar!
Jag tycker du verkar vara en helt fantastisk person. Du visar värme, kärlek och glädje i din blogg och det är därför jag har följt din blogg i flera år nu. Du visar upp det positiva i ditt liv och jag tror nog att alla förstår att bakom alla vackra bilder finns en annan verklighet. Men som du själv skriver så handlar din blogg inte om att vara någon öppen dagbok utan den finns för att inspirera och lyfta andra människor. Och det Ellie, det lyckas du fantastiskt bra med. Fortsätt med din härliga blogg, utan den skulle i varje fall mitt liv bli lite tristare och gråare. Jag tycker du har en härlig mix på din blogg och man blir alltid inspirerad av att kika in på den. Sen att du har drabbats av en väldigt allvarlig sjukdom och ändå lyckas hålla dig så positiv till livet, i det stora hela, är väldigt beundransvärt…/ Kramar från mig
Gullig du är! Tack! <3
Hej Ellie! Jag älskar din blogg med alla fina kläder, katter, resor och glamour. Du är verkligen beundransvärd som ändå orkar och dessutom vågar berätta öppet på internet om din sjukdom. Samtidigt förstår jag så väl att du inte skriver om sjukdomen hela tiden. Den tar upp tillräckligt med plats i ditt liv ändå, och när man har det jobbigt är det väldigt skönt att ha något helt annat att tänka på. Som någon tidigare skrev, du är en sån tjej som man skulle önska som sin vän för du verkar så go och snäll 🙂 Tyvärr finns det många avundsjuka och elaka människor, och tyvärr lyckas de ibland komma åt en. Men försök ignorera dem allt du kan, för det är bara deras egna tillkortakommanden som de försöker ta ut på oss andra. Många kramar!
Hejsan! Jag har också Ic och ingen fattar hur det är. Vet du om det finns någon förening eller stöd grupp för oss där man träffar fler som har detta. Den här sjukdomen är så jobbig. Hoppas du hör av dig till mig. Finns även på Facebook Annki Tvilde. MVH Annki
Hej
Är det inte detta som du oxå lider av?
Mvh
Yvonne