Bebisen är nu ca 43 cm lång och väger ca 1,98 kg vid veckans början och ca 2,15 kg vid veckans slut. Hjärnan växer mycket och utvecklar just nu massor av funktioner och kan nu kontrollera andning, matsmältning och kroppstemperatur. Bebisen kan skilja mellan dag och natt och lungorna är nästan helt färdigutvecklade för att kunna andas. Mamman går upp ungefär ett halvt kilo i veckan vid det här laget och fostervattnet är på sin högsta nivå. Många sväller upp lite över allt från och med den här veckan och känner av värk i kroppen samt starkt tryck nedåt. Nu är det också dags att förbereda sig genom att packa väskan man ska ha med till BB och det är viktigt att vila mycket.

 

 

Den här veckan har jag varit på mitt sista ultraljud innan födseln (så vida inget akut händer). Han ligger på sidan med ryggen till  vänster, huvudet ner och fötterna upp, vilket är ett jättebra tecken. Just nu väger han 2,17 kilo vilket visade sig vara exakt på mitten av deras kurva för hur mycket han borde väga nu. Det kändes så skönt, en helt normal vikt, trots min sjukdom. Inte underviktig och ingen jättebebis (än i alla fall) trots att många har trott och gärna påpekat det pga av magens storlek. Vi har nu också börjat göra upp en plan för hur vi ska hantera min sjukdom och mina vanliga smärtor under förlossningen vilket känns väldigt skönt. Jag är mycket mer rädd för att mina egna smärtor ska vara på max än jag är för förlossningssmärtorna. De skulle påverka värkarbetet alldeles för mycket så det gäller att hålla dem i schack så gott det går och ha en plan för om något allvarligt relaterat till sjukdomen händer. Jag är väldigt glad att jag har fått gå på Special MVC måste jag säga. Från och med i dag så stoppar man inte förlossningen om den sätter igång. Men jag hoppas att gå fullgången tid till och med vecka 37. Sen är det fritt fram! 🙂 Vi var på andra föräldragruppsmötet i torsdags och tittade på förlossningsfilmen och gick igenom smärtlindringsmetoder. Jag har även varit hos sjukgymnasten och fått konstaterat att foglossningen är så pass illa att jag inte bör gå utan hjälp av kryckor för att inte förvärra det. Blä, har inte alls lust att hoppa omkring på kryckor,  men jag får ju försöka antar jag. Man känner sig ju som en freakshow när man kommer där med jättemagen, bäckenbältet och kryckor. 🙁 Sover… ja det gör jag inte alls, får vara glad om jag somnar en timma eller två på natten, trött är bara förnamnet. Men trots allt, är jag så tacksam och lycklig över att ha lilla Stampe i magen och nu när de värsta riskerna är över att något ska gå fel så känner jag att jag har slappnat av och börjat njuta av att vara gravid.