Dag tre var vi på den stora hotellstranden med Tom. Vi hade med oss ett litet strandtält som var grymt bra. Så lätt att ta med både vikt och platsmässigt och det blir väldigt stort och fint när man säter upp det. Där inne kunde han sitta i skuggan en hel del, jätteskönt. Det är lite trixigt att resa upp de två första gångerna men sen fattar man grejen och det går jättelätt. Kan verkligen rekommendera detta –LittleLife Bech Shelter, som vi hittade hos Pick och Pack.

 

Vi lekte i sanden vid strandkanten och Tom fick pröva att simma med flytkuddar på armarna, han tyckte det var så roligt! 😀 

På kvällen hade vi bokat bord på en utav restaurangerna som ingick i All Inclusive -konceptet på Kreta Maris. Den ligger högt uppe på en höjd med maffig utsikt över havet och ALL mat på restaurangen är ekologisk. Fantastiskt! Åh det var så otroligt gott. Först fick vi jättegoda bröd med tre olika röror, sen grekisk sallad och tzatziki, fantastisk färsk grillad fisk till huvudrätt och sen…. sen kom efterrätten. Den glömmer jag nog aldrig. Det var en glass gjord på grekisk yoghurt och några slags varma bollar med nötter och honung till. Alltså det var så sjukt gott! Halvvägs in i efterrätten så fick tyvärr Stampe ett nervöst sammanbrott eller något. Från att ha varit glad som en sol började han gråta hysteriskt. Tårarna sprutade och han grät och grät. Sån där gråt som är totalt hjärtskärande. Det är inte ofta han gråter på det viset, bara när han är sjuk eller jätterädd. Jag lyfte snabbt upp honom och gick iväg med honom ut ur restaurangen för att inte störa de andra gästerna. Men han bara fortsatte att gråta så det ekade över hela området, helt otröstlig. Spelade ingen roll vad jag gjorde. Så vi fick lämna restaurangen i ilfart och jag hann inte ens komma tillbaka och äta upp det sista och säga tack. M fick samla ihop våra grejer och så sprang vi hem med honom. Vi var helt livrädda, trodde att han var allvarligt sjuk. Men sen lugnade han sig och blev glad igen efter någon timma. Men då hade vi oroat oss så mycket att vi deckade, helt slut båda två. Så det var både den bästa och den värsta middagen på resan, ha,ha. I efterhand tror vi att han kanske blev så ledsen för att mannen som ägde restaurangen jagade bort en katt som precis hade kommit fram till oss. Det var just efter att mannen hade stampat i marken och den sprang iväg som han började gråta hysteriskt. Stampe älskar katter lika mycket som jag gör. Mannen trodde nog att han var snäll mot oss genom att jaga iväg katten, och han var inte dum mot den för då hade han fått med mig att göra. Inte lätt för honom att veta att vi är såna kattälskare. Stampe kanske blev rädd då eller så var han bara övertrött eller hade vätskrebrist. Man vet ju aldrig med bebisar. Det ska bli skönt när han en dag kan tala om vad det är för fel så att man kan avgöra allvarlighetsgraden lite bättre. 😀 Inga outfitbilder blev det den kvällen tyvärr, men en hel del andra som kommer här!

Citycatkisses!