Det här är ju egentligen en högst personlig sak som man kanske inte borde dela med sig av i en blogg. Men jag skriver om det ändå, för jag vill inte att någon av er som läser min blogg ska tro att jag har råd med lyxiga resor och designerväskor med min inkomst.
Min sjukersättning och min lön tillsammans blir inte mer än 5000 kr i månaden. Det räcker knappt till mat och mediciner. Alla plagg jag shoppar, väskorna och resorna jag har gjort har jag tagit från mitt sparkonto med pengar, som jag hade innan jag blev sjukpensionär. Det är inte mycket och det tar slut oroväckande fort. Pengarna ska väl egentligen sparas tills jag blir gammal, men jag har bestämt mig för att leva i nuet, eftersom jag med min sjukdom aldrig vet vad som händer i framtiden.
Det är bara när jag reser till värmen, som jag har lite mindre smärtor, så därför försöker jag åka till värmen så ofta som möjligt. Hade jag inte haft dem här pengarna, så skulle jag nog ha inte orkat så här länge. Att kunna shoppa och resa, har, hur konstigt det än låter, gjort att jag har orkat kämpa mig igenom även dom mörkaste perioder av ändlös smärta och hopplöshet. För jag vet att jag kan kanske kan göra något roligt längre fram. Men, naturligtvis, utan min sambo eller familj, så hade inga pengar i världen kunnat få mig att kämpa vidare.
Är man sjukskriven utan några sparpengar så kan man knappt överleva, 5000 kr i månaden räcker ingenstans. Och då är det inklusive den lön som jag får av att arbeta deltid. Det finns ingen som är sjukpensionär som kan leva lyxliv på den ersättning som betalas ut. Eftersom det är en sån häxjakt på sjuka, att dem kostar samhället så mycket, så vill jag gärna klargöra detta!
Totalt är 112 000 personer sjukskrivna i Sverige, det är alltså 1 % av Sveriges befolkning. Det är ju rätt rimligt att 1 procent av alla, i ett helt land, är sjuka, så jag förstår inte tanken som regeringen sprider, att dessa människor på något sätt förstör för hela Sverige. Hur skulle det kunna vara möjligt? Min mamma och pappa har betalat massor av skatt hela sina liv för att bidra till att dem som drabbas av sjukdom ska få hjälp.
Det finns ingenting i världen som jag önskar mig så mycket som att få bli frisk och kunna arbeta heltid, att få vara som alla andra, normal. Och jag har aldrig träffat någon sjukskriven som inte önskar precis samma sak. Jag tycker det är ett privilegium att få vara frisk och ha alla möjligheter i världen att göra karriär, känna att man bidrar och leva livet till max. Det var min dröm också. Jag var den lilla tjejen med glasögon och huvudet begravt i böcker, med alla rätt på proven och stipendier varenda år, som pluggade alldeles för mycket, för att jag drömde om en framtid och karriär, när mina kompisar stod och tjuvrökte bakom Ica. Men livet blir sällan som man har tänkt sig.
Jag kan förstå att det kan verka lugnt och skönt att vara hemma, för dem flesta vet bara hur det är att vara hemma när man förkyld. Då är det mysigt att krypa ner i sängen, se på film och äta godis, tills man blivit frisk. Men att vara hemma med en av dem smärtsammaste sjukdomar som finns, på livstid, och veta att det inte finns något botemedel, inte någon chans att bli frisk, att vara i sån smärta, att man inte kan sova, äta, eller ens vet vad det är för tid på dygnet, att ha så ont att man inte kan ligga still en sekund och samtidigt trillar ihop så fort man försöker ställa sig upp, dag, efter dag, efter dag. Det, är inte mysigt eller lugnt och skönt. Det enda man önskar är att få bli frisk.
Att ligga hemma i en svettig pyjamas ihopkrupen i en boll med rödgråtna ögon, när ens sambo går till jobbet i en tjusig kostym och arbetar med spännande projekt och får utveckla sig själv och tjänar sina egna pengar, är inte roligt! Inte heller när ens vänner drar på sig sina finaste partyklänningar och höga klackar och dansar och festar hela natten lång, även om jag naturligtvis är väldigt glad för hans och deras skull. Och det är väl just därför jag shoppar så mycket små festklänningar och högklackade skor, för att jag drömmer om att var dem! Ibland har jag en bättre dag och kan också ta på mig en fin klänning och höga klackar, men varje steg jag tar gör ont, varje andetag är med en rädsla om att få ännu mer ont nästa dag, för att jag inte är hemma och vilar. Allt jag gör och upplever är alltid under en slags mörk slöja av smärta. Ungefär som på bilden ovan. Jag vill inte skriva om det på bloggen, för det är verkligen inte roligt att läsa om, så därför ger jag er bara bitar av sanningen, för det mesta. Så, jag tröstshoppar och blir glad en stund och reser till varma länder där jag får ha det lite bättre för ett tag och det gör att jag överlever.
Jag ville bara skriva det, för jag vill inte att någon ska tro att ett liv som sjuk är något man vill ha eller eftersträvar att stanna i. Det är viktigt att alla vet, att den ersättning man får är ungefär hälften av vad en student får i månaden, det är nästan ingenting. Jag vill inte vara med och bidra till att någon tror någonting annat.
Citycatkisses!!!
E
