Hej mina fina citycatbabes! Ni har kanske märkt att det varit lite glesare mellan inläggen den här veckan. Det har varit en fruktansvärd vecka. Ingen har dött, men jag har varit så sjuk. Mina läkare bestämde sig för att det var att jag skulle sluta med två mediciner som jag har haft i 9 respektive 7 år utan att trappa ner. Och sänka dosen på en tredje som jag haft i 6 år. Himla bra idé! Inte. I måndags började jag skaka i hela kroppen, fick frossa, illamående, kraftiga magsmärtor, migrän, hjärtklappning, svår ångest och värst av allt, smärtan gick snabbt upp till 10. Värsta tänkbara. Och när smärtan är på 10 ja då vet man ju inte vad man heter en gång, man kan inte stå på benen, inte äta, knappt andas. Jag har lidit mycket av svåra smärtor så jag är rätt van. Men aldrig förut samtidigt som jag haft så kraftiga utsättningssymtom. Det var något av det vidrigaste jag har varit med om. Det känns som om man drunknar i smärta och det är ren skräck, som att bli torterad. Samtidigt som man skulle göra precis vad som helst för att få det att sluta så kan man inte göra något för man kan knappt röra sig, man är fången i sin egen kropp.
Vi var på väg att ringa ambulans flera gånger, men tanken på att vänta 15 timmar på akuten där det aldrig finns någon som har hört talas om min sjukdom gjorde att vi inte vågade. I England får man alltid komma in och få lustags och morfindropp och bli inlagd när man har den här sjukdomen. De har extra vårdplatser för det, eftersom de känner till de svåra smärtskoven där och har mer resurser. Här finns aldrig några extra vårdplatser. Det är ju i princip bara man är döende som man möjligtvis får bli inlagd. Jag hatar att det är så i Sverige, vi som en gång var ett land med ett fantastiskt välfärdssystem. Jag ringde och ringde mina läkare och igår fick jag äntligen komma in och få hjälp. Det värsta är att känna sig så fullkomligt ensam och utelämnad och inte veta om man någonsin kommer att få hjälp.
Nu har det börjat släppa lite, men jag skakar fortfarande. Min kropp känns fullkomligt mörbultad och jag har nog aldrig varit så utmattad. Det är svårt att beskriva. Det är hemskt för M också, att försöka hjälpa mig när jag knappt är kontaktbar, lider så och han ingenting kan göra mer än att försöka få i mig vatten och hjälpa mig att andas. Han är enastående och helt fantastisk och jag hade aldrig orkat om det inte vore för honom. Jag tror och hoppas att jag är på bättringsvägen nu men det lär ta lite tid innan jag är tillbaka som förut. Bloggen betyder så mycket för mig, så jag vill att ni ska veta att jag inte bara struntat i att blogga, utan helt enkelt varit för sjuk och att det snart kommer fler inlägg i takt med att jag blir bättre. För det hoppas jag verkligen att jag blir. I dag kom också leveransen med alla möbler som vi har beställt, en hel flyttbil fylld, ha,ha, så det är lite kaos här kan man lugnt säga. Men vi får ta en sak i taget och en dag i taget. 🙂 Hoppas att ni mår bra och att ni har det fint! Citycatkisses!
