Hello Fitnesscats! Nu är det den där måndagen igen. Det är mörkt, det är kallt, det är höst, jag vill bara dra täcker över huvudet och glömma allt som är jobbigt. Men, vi får göra vårt bästa för att peppa upp oss själva! Nu räknar vi ner från 10-0 till en grymt bra och härlig vecka, here we go…
10… 9….
8… 7…
6…. 5…
4… 3…
2… 1…
0!
Alltså fy vilken jobbig vecka förra veckan var. Hoppas verkligen att denna blir bättre. Bland annat fick jag veta att min specialistläkare som är den enda i Sverige som verkligen kan min sjukdom och som är internationell expert på just den har gått i pension. Utan att kontakta mig. Nu är jag fullkomligt livrädd att han har glömt att lämna över mig till en annan läkare. Det skulle väl vara 158:e gången jag faller mellan stolarna i svensk sjukvård i så fall. Jag med en väldigt ovanlig och obotlig sjukdom har varit så ensam och utelämnad i det här galna vårdsystemet där alla resurser är pressade till max. Ung och kvinna med extremt svåra smärtor i urologin där nästan alla är äldre gubbar. Det har varit så.otroligt.svårt. Jag skulle kunna skriva en bok. De senaste åren har jag i alla fall haft en läkare som kan allt om sjukdomen men vad händer nu? Jag livrädd. Jag har knappt kunnat tänka på något annat under hela helgen. Jag ringde mamma och bara grät och min man fick sitta och hålla mig halva fredagskvällen tills jag kunde andas igen. Nu vet telefonskräcken inga gränser när jag måste ringa och fråga vad som kommer att hända. Åh fy, jag avskyr att vara så utelämnad åt någon annans välvilja. Men det är bara att bita ihop och försöka ta mig igenom det och försöka fokusera på det som är bra. Att tänka på det man har istället för det man inte har är en stor nyckel till lycka. Hoppas att ni får en riktigt härlig vecka! Citycatkisses! 🙂
2 kommentarer
Men snälla Du, vad ledsen jag blir över att du är så utsatt. Det är ju hemskt att inte bli förstådd och lyssnad på. Man känner sig ensammast i världen. Och läkare är man extra utsatt inför eftersom deras kunskap är så specialiserad. Man kan ju sällan bota sig själv! Usch, skulle vara intressant att höra lite mer om vad du tycker om svensk vård, men jag förstår att du inte vill skriva om såna jobbiga saker i bloggen. Jag hoppas att det går bra med ny läkare. Angående telefonskräck: kanske skulle funka att göra som när folk tycker det är jobbigt att prata inför stora grupper; föreställ dig att dom är nakna
Hej Vivi. Tack för din underbara kommentar. Så skönt med någon som förstår. Ja man känner sig verkligen ensammast i världen och så utelämnad. De har sån makt att påverka ens liv genom att ställa rätt diagnos och ge rätt mediciner, förklara för försäkringskassan m.m m.m. Jag önskar så att jag någon gång kunde ta mig ur den här karusellen i skräckhuset. Men sjukdomen är ju obotlig så det är väl inte så stor chans. Man får aldrig ge upp hoppet dock. Ja, ha, ha, vilken underbar idé. Jag ska testa att tänka på dem nakna nästa gång jag ringer. 🙂 Stor kram! <3 <3 <3