Nej jag har inte bara ätit för många semlor hi,hi. Vi väntar även en liten ny familjemedlem.
Jag har varit på väg att skriva om det många gånger men varit så rädd att något ska hända att jag inte vågat. Nu är jag redan i veckan 26 (25+2 för er som kan det där med veckorna) dvs. i 6:e månaden och det börjar bli helt omöjligt att dölja magen längre. 🙂 Om ni tänker tillbaka så har det varit väldigt glest mellan outfitbilderna och längesen jag la upp någon i profil. Men nu syns det från alla håll och kanter och magen är i verkligheten betydligt större än vad den ser ut här. Jag tror bara höfterna har lagt på sig 2-3 kilo sen jag tog de här bilderna för några dagar sedan, ha,ha.
Jag upptäckte ganska tidigt att jag var gravid, redan 2:e november, i vecka 5, som man räknade då. Utan att gå in på för mycket detaljer så kan jag berätta att det inte borde ha varit möjligt av många anledningar, verkligen inte just då. När jag fick min sjukdom gav jag ganska snabbt upp tanken på att någonsin kunna få barn. När jag sen träffade M och vi hade varit tillsammans några år började tankarna komma på om vi någonsin skulle kunna bli fler. Men det kändes omöjligt. Omöjligt att jag skulle kunna klara en graviditet, att jag skulle kunna bära ett barn hela vägen, klara av en förlossning, kunna vara mamma. Vi hade drömmar om det, speciellt M, men jag vågade sällan ens känna efter om jag längtade eller ej, eftersom det kändes så omöjligt. I stort sett alla runt om kring oss har fått både ett, två och tre barn de senaste åren och många gånger har det känts som att det är det enda folk pratar om och det har varit jobbigt. Efter 30 är pressen på att ”skaffa barn som alla andra” enorm och man blir hela tiden ifrågasatt på ett ganska okänsligt sätt. När man har accepterat tanken på ett liv utan barn och tillslut hittat fram till en nöjdhet i det och en tacksamhet över det man faktiskt har, är det inte särskilt roligt att få höra att ”barn är den enda meningen med livet” om och om igen. Det resulterade tillslut i att jag blev ganska negativt inställd till att skaffa barn. Att jag var gravid kom därför som en total chock. Först blev jag faktiskt helt skräckslagen och hysterisk ledsen eftersom jag inte trodde att jag skulle kunna klara av det. Jag kunde knappt få ur mig beskedet till M genom tårarna och stackars M har senare berättat att han trodde att jag hade fått en till hemsk sjukdom. 🙂 Men så var det ju inte, det var precis tvärt om, det var något fantastiskt som hade hänt. Och ganska snabbt omvandlades känslan till att det var ett mirakel, en oväntad och underbar gåva.
Fortfarande vet vi ju inte hur det kommer att gå, varje dag som går framåt känns som ett litet mirakel i sig. Det har verkligen inte varit några lätta månader. I vecka 6 var vi helt säkra på att jag drabbats av missfall. Men när vi tillslut fick komma på ett akut ultraljud en hel vecka senare, så fanns det ett litet liv där trots allt. Det har varit många milstolpar på vägen, att få höra hjärtat slå för första gången, att nå 3 månader när man kan börja berätta för familjen, när vi fick se rörelser på skärmen första gången, när jag äntligen blev inskriven på Special MVC, det stora ultraljudet i vecka 18 när vi fick veta att allt såg bra ut, att nå vecka 20 som är precis halvvägs och att känna de första sparkarna. Glädjen för varje milstople har varit enorm. Men det har, som sagt, samtidigt varit otroligt tufft, speciellt innan jag fick bli remitterad till Special MVC.
Ni kanske minns att jag skrev att jag slutade med två av mina mediciner och sänkte en tredje och det, det var något av det värsta jag varit med om. Det är ju inte för skoj skull jag har min mediciner och smärtan som följde var fruktansvärd. Nu har jag en kvar och utan den kan jag helt enkelt inte överleva. Special MVC konstaterade att det var mycket farligare för barnet att jag befann mig i konstant svår smärta än att ta medicinen. Jag kunde inte äta, sova, röra på mig, jag var helt borta. Men som tur är så finns det inga risker för fosterskador av den medicinen som jag fortfarande måste ta. Det finns några få som har blivit friska när de blev gravida så det är klart att jag hoppades på det, faktum är att jag fortfarande hoppas, varje dag. Men än så länge så har alla graviditetssymtom och komplikationer gjort sjukdomen sämre. Nu när jag får ganska så kraftiga sparkar mot blåsan är det ofta jag skriker rakt ut och benen viker sig, ouch, det gör galet ont. Men samtidigt så får man någon slags extra superkraft att klara det för man vet att de där sparkarna betyder att allt är som det ska!
Det stöd som jag har fått av M, min familj och närmaste vänner är det som har burit mig igenom de här första månaderna. Jag kan inte föreställa mig att man kan ha en mer stöttande och peppande man, så jag inser att jag är väldigt lyckligt lottad på det viset och väldigt tacksam för att jag har det så. ♥ Tacksam för att den här bebisen kommer att få världens bästa pappa.
Ni är nog många som undrade varför jag gifte mig så plötsligt, i hemlighet och mitt i iskalla januari, ha,ha. Vi hade tänkt att gifta oss i juni i år, men plötsligt omkullkastades alla planer. Jag kunde absolut inte orka att planera eller genomföra ett bröllop hemma när jag var både sjuk och gravid samtidigt och jag ville inte ha bröllopsbilder där det enda man såg var en stor jättemage. Så vi ville resa bort och gifta oss. Santorini var helt uteslutet i mitten av januari, så valet föll på New York som vi hade haft i planerna några gånger innan. Vi fick plötsligt väldigt bråttom och vi ville inte be familj och släkt att lägga tiotusentals kronor per person på att åka till New York mitt i iskalla vintern för en liten ceremoni. Så det blev bara vi, i vår favoritstad och jag kunde få på mig klänningen som tur var. Några veckor senare hade det varit helt omöjligt. 🙂
Nu när ni vet att jag var gravid i 4:e månaden när vi befann oss instängda på en flygplats i snöstorm utan mat och vatten efter 24 timmars resa, så förstår ni säkert ännu mer varför det var så dramatiskt. Då var jag riktigt rädd för hur det skulle gå. Men allt gick bra trots påfrestningarna och sen fick jag istället uppleva lyckan av att stå där framför prästen vi två och veta att vi snart skulle bli tre. Och lyckan av att känna första sparken under vår honeymoon i Bahamas. Nu ser ni säkert en hel del bilder framför er från bröllopsdagen och semestern där jag skålar glatt i champagne och färgglada drinkar. Men, jag vill verkligen understryka att jag självklart inte har druckit en droppe alkohol sedan jag blev gravid. Jag vet att ni förstår det också men jag vill ändå skriva det för säkerhetsskull. Vi beställde eller hällde oftast upp två glas ändå, så att vi kunde skåla med varandra men så fick M dricka upp båda, he,he. Han var ganska go och glad hela resan, ha,ha…
Det är med en viss oro jag berättar om graviditeten på bloggen, det kan ju fortfarande hända något, även om jag nu i alla fall kommit en bra bit på vägen. Men, efter all den kärlek som ni har gett och det otroliga stöd som ni har visat den senaste tiden så känner jag att jag vågar berätta. Bloggen kommer fortfarande självklart vara en modeblogg i första hand. Det här ska inte bli en mammablogg där jag diskuterar innehållet i blöjan och matning i all oändlighet, det lovar jag. 😀 (Inte för att det är något fel med det, men det är ju inte därför ni har valt att läsa cityCATwalk). Däremot kanske det blir lite extra gravidmode (av naturliga skäl) de sista tre månaderna, lite inredning av babyrummet och sen kanske en bebisoutfit då och då. Utöver det, allt fokus på mode och inspiration precis som vanligt. Ni får nog också stå ut med att jag kommer att vara lite extra mullig ett tag, för jag vägrar att dras in i hetsen av att bli av med babyvikten så snart som möjligt efter förlossningen. Mitt fokus måste ligga på att ta hand om bebisen i första hand och att läka ihop och ta hand om sjukdomen i andra hand. Så dieter och hetsträning kommer inte att stå överst på min lista. Det är klart att jag vill komma i form och bli stark så småningom men för mig kommer det att ta tid och det får det bara göra.
Jag önskar er en jättefin dag och tackar åter igen för ert stöd. Hoppas att ni vill vara med mig även på den här resan. Den 12 juli är det dags.
Citycatkisses från mig och mini! 😉
