Ni undrar säkert varför jag uppdaterar så lite just nu. De flesta av er anar nog att jag mår riktigt dåligt eftersom bloggandet brukar vara min tröst när jag har mycket smärta. På något vis tycker jag att det känns lite lättare att skriva om min sjukdom än det som har hänt nu. Att man inte mår bra psykiskt känns väldigt svårt både att beskriva och att skriva om.
Det började med sömnproblem och några enstaka fall av panikångest. Sen blev det värre, i två veckor hade jag konstant ångest som växlade i grad, men den var där precis hela tiden. När bebisen äntligen sov, kunde inte jag sova. Istället låg jag i sängen eller på badrumsgolvet och kämpade för att få luft och trodde att jag inte skulle kunna andas. Jag har upplevt ångest förut i samband med mycket svåra smärtattacker, men aldrig förut utan orsak. Under de här två veckorna kunde jag aldrig sova, inte ens en timma. Och så en dag kunde jag plötligt inte stå på benen längre. Jag fick svår yrsel, kunde inte äta, var konstant illamående och upplevde en extrem trötthet. Två dagar senare började det värsta, alla ljud är så höga att jag måste hålla för öronen för tex. köksfläkten. Jag ser dimmigt eller dubbelt eller som genom en smutsig fönsterruta. Marken gungar när jag går. Det känns som om jag går runt med en motorcykelhjälm på mig och ser allt genom visiret och känner ett hårt trycket runt huvudet. Det är så klart inte inte det värsta jag varit med om men absolut det obehagligaste.
Nu har jag varit hos tre läkare och en psykolog, alla ger samma diagnos -utmattningssyndrom. Pga av långvarig sömnbrist och smärta. Jag har inte sovit mer än 2 timmar i sträck under sex långa månader. Det har varit det tuffaste jag varit med om i kombination med smärtan och att ta hand om en liten bebis dygnet runt. Själv har jag dock väldigt svårt att acceptera och tro på att man kan bli så ”sjuk” av att vara utmattad. Förutom alla fysiska symtom så säger jag fel saker, jag minns ingenting, jag kan inte lyssna på musik, jag kan inte läsa en artikel i tidningen för jag kommer bara en mening innan jag måste börja om och börja om igen. Att skriva den här texten har tagit flera dagar och många timmar för bokstäverna bara flyter ihop. Här om dagen skulle jag ta fram en osthyvel och jag bara stod där och stirrade och stirrade i lådan medan tårarna rann för jag kunde för mitt liv inte komma ihåg hur en osthyvel såg ut. Jag går runt och tänker att jag drabbats av något konstigt virus eller i värsta fall någon neurologisk sjukdom, men jag måste väl försöka tro på vad läkarna säger…? Det är svårt, för jag har en sån lång historia av läkare som har ställt fel diagnos.
Just nu gör min mamma och min man allt för att avlasta och hjälpa mig. Och jag gör allt jag kan för att ta hand om min älskade lila Stampe. Jag hoppas att jag snart blir bättre, är det utmattning/utbrändhet så blir jag förhoppningsvis bättre ganska snart av vila och återhämtning.
Jag vill gärna tala om att jag absolut inte har gett upp bloggen och att jag hoppas att ni orkar vänta och hänga kvar tills jag kan blogga mer igen. Bloggen och vår citycatklubb betyder så mycket för mig!
Citycatkisses!
♥♥♥
