Veckans Bästa Vardagslooks!

 
Beyonce
 
 
Lily Aldridge
 
Jamie King
 
 
Jamie Chung
 
 
Kate Moss
 
 
Jessica Alba

 
 
Victoria Beckham
 
 
Rosie Huntington Whiteley
 
 
Rihanna

 
 
Kim Kardashian
 
 
Poppy Delevigne
 
 
Olivia Palermo
 

Nicole Richie

 
 
Naomi Watts
 
 
Kommentera

Alexander Wang for HM!

 
 
Efter gårdagens modevisning av Alexander Wang for HM har bilderna verkligen exploderat över nätet och alla, precis alla verkar helt lyriska. ”we new it was going to be good but we didn’t know it was going to be epic” är bara en utav alla kommentarer jag läst. Den här gästdesignerkollektionen kommer bli en av de mest lättsålda någonsin för HM gissar jag! Det är sportigt och praktiskt med en stor dos av Wangs estetik. Här kan du se hela lookbooken och här nedanför delar jag med mig av några av mina favoriter:
 
 
Klänningen! ♥
 
Klänningen & Skorna! 
 
Tröjan! 
 
Leggingsen & Tröjan! 
 
Klänningen! 
 
 
Skorna & Jackan! 
 
 
Mr Wang har också designat väldigt mycket snygga herrplagg. Mina två favoriter är de här hoodtröjorna som verkligen är supercoola!
 
 
Men så finns det vissa looker som jag inte är lika förtjust i… Jag föreställer mig själv gå in klädd så här på Ica hemma och bara… nä. 😉
 
 
Kommentera

Insta Lately!

Dags för lite bilder från mitt Instagram! Här satt jag så klart och drömde mig bort igen. Närmare bestämt till den vackraste stranden jag någonsin varit på. Jag minns tyvärr inte vad den hette men jag är stolt över att komma ihåg att ön hette Kefalonia och den låg minsann i Grekland. Oh, 10 minnespoäng till mama! #numeraheltoförmögenattkommaihågnamnetpånågonting
 
 
Det börjar verka kärlek bannemej, la, la, da, di, da, dida… Röda sulor -fascinerande i ALLA åldrar! Men jag måste nog ändå säga att Stampe verkar aningen, men bara aningen, mer förtjust i mina Louboutins än jag. (Jag vet, det borde inte vara möjligt) men jag ligger i alla fall inte på golvet och stirrar på dom i timmar… just sayin!
 
 
Tänk, alldeles nyss var det 30 grader varmt på kvällen och vi var ute och badade vid Hovås Kallbadhus. Där står jag och smilar fastän jag var helt väck och knappt visste vad jag hette. Dvs. mitt blodvärde då var lägre än hos en fästing! (Ganska säker).
 
Stampe tar sig en första promenad! (På pappas mage). (Med viss hjälp). (Och en känsla av skepsis).
 
 
Check out that bird! Det finns fixerad blick och så finns det FIXERAD blick. Jag misstänker att Stampe kommer att bli besviken när han väl får se en riktigt fågel. Hmm, det kanske är därför han inte alls verkar särskilt impad av den vanliga skogen på våra promenader. Vad är alla roliga djur och färger liksom…? The real deal = dötrist!
 
 
Se där ja, både läppstift och vanliga kläder på mama-Stampe, inte illa!
 
 
WHAT??? 
Det här är vad som hände när jag föreslog att vi skulle ”hitta på något roligt” istället för att försöka ta igen sömn.
 
 
Hela familjen Stampe! 
 
När man är bebis får man finna sig i både det ena och det andra, som tex. att hela tiden bli påklädd kläder som inte alls lämpar sig för årstiden eller tillfället utan bara är tänkta att roa föräldern! Det här lilla settet stickade mamma till mig för över 30 år sedan (ingen mening att gå in på exakt hur många år mer än 30). Blått på flickor- kanske inte så revolutionerande som dagens genusbesatta föräldrar verkar tro? 😉
 
 
Sweet moments! Här står jag och myser med min lilla knubbsäl på altanen en av de riktigt varma sista sommardagarna.
 
 
En spontan tapasbricka fick vi till en varm sensommarkväll! Som jag har saknat ”farliga skinkor och ostar” under graviditeten! Nu fattas bara whiskyn också… ;P
 
 
Pöss på dej! ”Urgh, nu igen” tänker Stampe!
 
 
En av månadens outfits. Solglasögon -alla trötta mammors bästa vän?
 
 
Nya skötväskan blev en hit på Insta! Och än så länge är jag supernöjd! Det här med att den heter ”never full” och inte ska kunna bli full (med saker då alltså) fattar jag dock inte riktigt? Eller så är det bara jag i hela världen som lyckats med att inte få plats med allt jag behövde ha med mig i den. (Fullt möjligt faktiskt).
 
 
New York Fashion Week fick mig att drömma mig tillbaka till det här ögonblicket i NYC i vintras. Filmklippet hittar ni på…wait for it, wait for it… Instagram! (Näh menar du det???).
 
 
Vad döljer jag bakom väskan måntro? Är det en extra blöja till Stampe? En GPS för att hitta tillbaka till sängen? Ett vapen? (Troligtvis inte). Eller en mössa att slänga på mig så snart som möjligt för att dölja utväxternas utväxt? (Mer troligt).
 
 Det här med att kamouflera sig… Något som djur är bra på, tänker jag lite spontant…
 
 
Kommentera

Motivational Monday!

 
Hello Citycatbabes!
Här kommer veckans välbehövliga motivation!
Nu känns det som att jag har kommit gång med andnings/magövningarna i boken riktigt bra och jag har gått promenader minst var annan dag. Nu är det bara denna veckan kvar sen börjar jag med de riktiga träningsövningarna som plankor och utfall m.m. Det ska bli kul men så otroligt svårt att få till tiden! Så fort Stampe  sover så vill jag ju kasta mig rakt ner där jag står för att få några minuters sömn så jag ska försöka att få honom att titta på i 20 minuter när jag tränar. Det kommer säkert inte att gå men man kan ju alltid försöka. 😛 Någon egen färskpressad juice blev det tyvärr inte men lite mer grönsaker har jag ätit. Kanske kan jag lyckas denna veckan!
Önskar er en jättefin vecka i hälsans tecken!
Citycatkisses!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kommentera

Sötaste Mössan!

 
Åh jag blev helt förälskad i den här fantastiska mössan från Markus Lupfer! Den lyser upp med sina gnistrande kristaller och gör en glad med sin lekfulla form. Den skulle gärna få värma mitt huvud hela vintern men den är tyvärr lite för dyr för det. 1979 kr. Visserligen har My-Warderobe just nu 15% på hela vinterkollektionen vilket gör att den nu kostar 1677 kr. Plus att man får 500 kr rabatt när man handlar för 2500 kr eller mer med koden AW14SE500. Men nej, jag får vänta och hålla tummarna att den finns kvar när rean startar efter jul och nyår. En sån här mössa funkar till allt men coolast just nu matchar du den med kappa och sneakers!
 
 

Glitter har ett fint budgetalternativ för bara 99 kr.

 
 
Men jag funderar på att beställa en av de här mössorna från Asos och sätta på några broscher själv så får man en helt ”egendesignad” mössa som ingen annan har men som ändå liknar dyrgripen här ovan.
 
Mössor och broscher från Asos, örhängen från Glitter.
 
Kommentera

Höstnytt i min garderob!

 
Egentligen är det väl fel att skriva höstnytt, för de här plaggen fyndade jag ju nu på ”sommarrean”. Men färgerna är så höstiga så för mig blir de perfekta i höstgarderoben. Jag har länge drömt om ett par leggings i stretchskinn från Helmut Lang så när jag hittade de här i mörkgrått hos Flannels till 70% slog jag till på en gång. De kostar egentligen 745 pund (9250 kr) vilket jag aldrig skulle drömma om att betala för ett par byxor, men jag fick dom för 150 pund (1750 kr). Det är ändå dyrt men för äkta skinn av bra kvalitet får man räkna med att betala lite extra. De anses vara de bästa skinnleggingsen som finns av många modeexperter och modebloggare så det ska bli spännande att testa dem. Till superpris (25 pund) hittade jag även den här fina kjolen i plommonlila från Alexander Wang. I svart hittar man nästan aldrig dessa klassiker på rea men är man villig att välja en annan färg kan man göra kanonfynd. Jag hittade dem hos Flannels och jag är nöjd med priserna.
 
Men, jag är jättemissnöjd med servicen. Jag beställde nämligen också en t-shirt från Helmut Lang och en grå stickad tröja från Gestuz som jag skrev om i det här inlägget. När jag fick hem paketet så hade de skickat mig en helt annan tröja i brunt och vitt som inte var ens i närheten så fin och mycket billigare. Okej sånt händer, men det värsta var T-shirten. Den hade inte mindre än 5 hål på framstycket, en fläck på ärmen som såg ut att vara mat, etiketten med märket hängde löst i några trådar och det var noppor under armarna på båda sidor!!! Det är helt uppenbart att någon har haft på sig T-shirten och sen har den skickats till mig. Jag blev riktigt besviken. Så jag mailade dem och de bad mig skicka tillbaka varorna. Jag skrev att jag ville ha rätt plagg tillbaka och ersättning för de 200 kr som de kostar att skicka tillbaka hela vägen till England. Men nu har jag bara fått tillbaka pengarna för plaggen. Ingen har hört av sig om ersättning för frakt eller varför de inte skickar mig ”rätt” plagg. Jag tycker nästan att jag borde fått ett presentkort eller åtminstone en rabattkod när de skickat mig både felaktiga och trasiga och använda produkter. Och jag borde absolut få betalt för frakten. Men jag vet inte hur jag ska få varken ork eller tid att höra av mig till dom om det. Så fastän jag är jättenöjd med två av varorna kan jag nog tyvärr ändå inte rekommendera er att shoppa hos Flannels.
Kommentera

När du kom till världen…

 
Nu har jag äntligen lyckats skriva ihop förlossningsberättelsen. Jag vet att många av er vill läsa den. Men kanske ska man inte läsa den om man är gravid och rädd för att föda, för det här är ju trots allt min historia. Jag skriver ärligt hur just jag upplevde det och jag har en sjukdom och en utslagen ”smärtbroms” . Det gör att jag får fler smärtsignaler till hjärnan när något gör ont än andra och att det var lite mer komplicerat att föda för mig än för någon som är frisk. Min förlossning gick faktiskt väldigt bra, det var komplikationerna efteråt som ställde till det. Och så länge barnet är friskt och mår bra så är man så oerhört lycklig och tacksam, att det som drabbar en själv spelar mindre roll. Ingen förlossning är den andra lik och de allra flesta går bra! Efteråt blir självförtroendet stärkt av vad ens egen kropp faktiskt kan klara av! 
 

 
Tisdagen den 24:e juni hade jag haft en väldigt aktiv dag trots att jag gick på kryckor. Vi hade varit på Babyproffsen och fått reda på att vi skulle få hämta ut barnvagnen nästa dag. Det var 2 och en halv vecka kvar tills Stampe var beräknad att anlända. På kvällen stannade vi uppe sent och tittade på tv och jag gick inte och lade mig för än vid 12-tiden. Jag hade svårt att somna eftersom han vände och vred på sig därinne. Just när jag äntligen hade somnat så hände det. Vattnet gick. Splash sa det. Precis som på film och precis så där som de säger att ”så händer det inte i verkligheten”. Men det gjorde det. 🙂
 
Jag blev lite chockad. Jag hade inte väntat mig att förlossningen skulle börja med att vattnet gick. Det händer bara i 10% av fallen. När jag desperat försökte stoppa flodvågorna av vatten med handduk efter handduk insåg jag att nu, nu skulle vi snart få möta honom. Nu var det igång. Jag började skaka i hela kroppen, av nervositet och förväntan.
 
Jag ringde förlossningskoordinatorn och berättade att vattnet hade gått men eftersom jag inte hade några värkar alls så ville hon att jag skulle gå och lägga mig igen. Jag fick en tid till MVC dagen därpå för en undersökning. Det var nu 20 minuter sen vattnet hade gått, klockan var 01.20.
 
Plötsligt kände jag en våldsam kraft som drog ihop hela magen. Det kändes inte alls som förvärkarna jag hade känt av dagarna innan. De här värkarna var helt annorlunda och jag blev förvånad över hur ont de faktiskt gjorde. Vi tog fram vår lilla app med värktimer och började klocka värkarna. Det var det här vi hade övat på och förberett oss inför så länge. Nu skulle jag andas, ta det lugnt, tända ljus, få massage och hitta in i en rytm. Min bästa vän Vicky som skulle vara min doula skulle komma hem till oss och hjälpa mig igenom den första fasen. Men, redan från första värken så var det 3 minuter mellan varje värk och de varade i 2-3 minuter och de gjorde rejält ont. Jag fick, trots att jag hade lovat mig själv att inte få det, lite panik. Jag visste att jag säkert hade minst 24 timmars värkarbete framför mig och att det här bara var början. De lätta, svaga värkarna. Hur skulle jag klara av det här när det redan gjorde så pass ont? Jag som är så van vid smärta! Efter att ha timat värkarna i ca 40 minuter blev de allt tätare, mer regelbundna och smärtan värre. Vi ringade förlossningskoordinatorn igen. Den här gången fick M ringa för hela min kropp drog ihop sig så jag kunde inte ens hålla i telefonen. När hon hörde mig jämra mig på andra sidan luren fick vi order om att slänga oss i bilen och åka in direkt till Specialförlossningen på Östra. Vi bestämde med vår doula att hon skulle möta oss där. Det fanns nu plötsligt ingen tid för henne att åka hem till oss.
 
Jag försökte klä på mig men värkarna kom så tätt att M fick hjälpa mig. Den där pausen som jag hade fått höra så mycket om, när man får hämta andan var i stort sett obefintlig från början. M sprang runt i huset och slängde ner det sista. BB-väskan var packad i förväg, men det fanns ändå en hel del på en lista som skulle läggas ner i sista stund. Jag minns att jag ville borsta håret men det gick inte, jag kunde inte stå upp. På väg till bilen sjönk jag ihop på marken så M fick i princip bära mig. Tillslut var jag inne i bilen och nu var vi äntligen på väg.
 
Under bilfärden fortsatte värkarna att komma i rask takt och med intensiv kraft. M gjorde allt han kunde för att coacha mig medan han körde i rasande fart. Andas, andas, känn dig tung, slappna av, tänk tung, tung, tung. Jag kramade hårt om hans lår varje gång värken slet tag i mig. Jag började få svårt att andas lugnt och nu kunde jag inte låta bli att jämra mig högt i varje värk. När vi äntligen bromsade in framför entrén var Vicky redan där som tur var. Klockan var 03.44. Jag kunde inte gå utan de fick köra mig in i rullstol. Härifrån är mitt minne ganska dimmigt. Jag minns att en snäll barnmorska mötte oss i dörren och att jag jämrade mig så högt att hon sa, oj då, här är det någon som ska föda barn och som ska göra det NU. 
 
Jag fick på något sätt av mig mina blöta kläder och hjälp upp i förlossningssängen. Den fantastiska barnmorskan försökte läsa mitt långa förlossningsbrev med mängder av anteckningar från alla inblandade läkare samtidigt som hon försökte hjälpa mig. Det var så skönt att ha Vicky med mig i det här läget som var helt inläst på min sjukdomshistoria. Men det var ändå rätt kaosartat. Att packa upp något av allt det vi hade med oss eller ringa någon i familjen och tala om att det var igång var inte att tänka på. Nu när vi väl var där kände jag mig i alla fall något lugnare för att jag visste att narkosläkaren skulle ge mig tidig ryggmärgsbedövning. Redan vid 2-3 cm och att jag skulle få extra morfin för smärtorna i blåsan pga min sjukdom. Men, jag var ganska säker på att jag bara var 1 cm öppen och jätterädd att bli hemskickad igen. Det hade ju bara gått någon timma eller två sedan värkarna startade och jag visste att det skulle ta många timmar för en förstföderska att öppna sig endast några centimeter. 
 
 
 
 

 
Jag fick hjälp upp i sängen och på med en massa apparater. Barnmorskan undersökte mig medan M rusade ner för att parkera bilen. Jag fick pröva lite lustgas när hon skulle känna efter hur många cm det var och jag frågade om det bara var 1?  Både hon och min doula skrattade, minns jag, för det var inte 1 cm. Jag var mellan 7 och 8 cm och huvudet passerade precis spineataggarna. Det är då det oftast gör som mest ont. Det var en oerhörd lättnad och en chock samtidigt. Det var skönt att få bekräftat att jag inte var mesig utan, att jag hade ont just då var inte konstigt alls. Barnmorskan gjorde sitt bästa för att kontakta narkossköterskan och barnläkaren och alla som skulle vara inblandade pga av min sjukdom och mina mediciner. Men då, då börjar krystvärkarna. När M kom tillbaka in i rummet efter att ha parkerat var jag redan 10 cm och hade börjat krysta. Det fanns ingen tid för någon ryggmärgsbedövning eller något smärtstillande. Det jag hade att ta till var lustgas och stödet från min man och min doula.
 
 
Först håller jag emot lite fast jag vet att jag inte ska göra det. Det känns så oerhört konstigt och pinsamt att ligga där med vidöppna ben och trycka och ta i, inför alla. Men jag har inget val, kroppen tar över och det är bara att hänga med. Jag har extremt intensiva värkar. Som ni kan se här, 7 stycken på 10 minuter, jag får inte chansen att hämta mig mellan dem. Så här i efterhand känner jag mig lite lurad på den där pausen som jag hade fått höra så mycket om. Där man kan pusta ut och hämta kraft inför nästan värk, då det inte göra ont alls. Ha, ha, ja visst. För varje krystvärk tar jag i mer och mer, svetten rinner, jag andas i lustgasmaskinen men jag tycker inte den hjälper, den gör mig bara snurrig och illamående. Efter mer än en timmes krystande börjar jag bli riktigt trött, jag står först på knä. Ligger sen på sidan och sist på rygg. Stampe är helt opåverkad hela tiden och hans hjärta slår så fint och stadigt. Det som jag upplever som mest smärtsamt under förlossningen är när barnmorskan ska känna på huvudet. När hon trycker in hela armen mitt i en värk, gång på gång. När hon återigen ska känna efter säger jag att ”nej det går inte, det går inte, jag fixar inte det en gång till.” Men hon måste göra det. M finns vid min sida hela tiden liksom min doula. De pratar med mig, ger mig instruktioner, ger mig kraft, försöker lugna mig och peppa mig.
 
Just när det är som värst säger barnmorskan att jag själv kan känna huvudet, att de ser hans lilla huvud och fina mörka hår. Jag känner efter och där är han ju, snart ute, det är så lite kvar. Jag måste orka. Det ger mig ny kraft att ta i ännu mer och ännu mer. Jag har upplevt smärta på den här nivån tidigare men jag har aldrig, aldrig tagit i och ansträngt mig så mycket i hela mitt liv. Det är utan tvekan det mest utmattande jag någonsin gjort. Det är som att först springa ett maraton och sen bli ställd framför en långtradare som man ska försöka lyfta. Man tar i allt man har, gång på gång, men det känns helt omöjligt att man ska orka.
 
Barnmorskan säger att jag nu måste lyssna noga och bara på henne. Jag måste hålla emot nästa värk. Jag får inte trycka på, då finns det risk att jag spricker. Ingen lustgas, jag måste flämtandas. Här får jag användning av det jag lärt mig på profylaxkursen. Det är vansinnigt svårt att hålla emot när hela kroppen tar i från tårna för att trycka på. Men jag klarar det. Snart får jag krysta på riktigt igen, det känns som om hela kroppen går sönder mitt itu och några minuter senare är huvudet ute. Faktisk utan att något går sönder. Nu är jag slut, helt slut. Det är svårt att förklara faktiskt, hur det känns när kroppen är så där fullkomligt och totalt utmattad. I de kommande värkarna säger de att jag måste ta i ännu några gånger för att hela kroppen ska komma ut. Det känns inte som om jag har någon kraft kvar. Det känns omöjligt. Men någonstans långt därinne vill jag så gärna, så gärna möta min bebis. Jag vill se honom och lyfta upp honom. Jag har väntat nio månader på det här ögonblicket. Nio månader av oro, glädje, smärta och kamp. Med all min viljekraft, från djupet av mitt inre hittar jag på något sätt styrkan ännu en gång. I nästan ögonblick är han ute och jag lyfter honom upp på bröstet. Jag gråter och M gråter. Solen strålar in genom fönstret, klockan är 05.45 på onsdag morgon den 25 juni 2014. Vår son är född.
 
Någon minut gammal!
 
Han är här, jag har klarat det. Som i en dimma hör jag alla glada röster omkring mig, jag känner den lilla krabaten intill mig. M:s hand på min panna, Vicky håller min hand. Allt är fint. 
M klipper navelsträngen.
 
 
Barnmorskan säger att jag har spruckit och det ser ut att vara mer än vad hon kan sy ihop. De måste skicka efter någon som kan undersöka mig. Min bebis försvinner bort från mig och jag får inte möjlighet att mata honom. Det gör ont i själen.
 
 
M får istället koppmata honom och byta blöja. Som tur är har vi vår fantastiska vän och doula med oss som är snabb med att påpeka att jag vill få donerad bröstmjölk och inte ge honom ersättning. De tvekar men hon är grymt bra och hjälper mig att få min önskan uppfylld.
 
Snart känner jag hur fruktansvärt ont det gör. Det gör SÅ ont att jag bara gråter när läkaren undersöker mig även fast jag får lustgas. Tyvärr har jag fått en tredje gradens bristning dvs. i stort sätt rätt genom hela alltet. Det var axeln som fastnade på vägen ut. Jag får i detta läget inte veta hur stor bristningen är, bara att den måste sys under operation. Det som inte fick hända har hänt. Det sista jag behövde med alla mina problem i det området och det som jag var mest rädd för. Jag får morfin mot smärtorna och rullas till operation. I panik försöker jag förklara att de inte kan sätta kateter på mig pga av min sjukdom. Det står i förlossningsbrevet. Det här är min värsta mardröm. Ännu ett ingrepp, något som kan ge ännu mer smärta, för lång tid framöver. Jag har redan haft min beskärda del av det. M blir så orolig för mig att han håller på att svimma och får lägga sig ner på golvet. Jag rullas iväg till operation. För första gången under det här dygnet känner jag mig rädd. När jag precis ska åka in i operationssalen kommer läkare springande med en annan patient. Hennes blödning är värre än min, hon får prioritet och jag körs ner till förlossningsrummet igen. Jag minns att barnmorskan sa till mig att hon tyckte det var förjäkligt att jag skulle behöva få vänta. Hon blev riktigt upprörd och jag minns hur hon diskuterade argt med läkarna. Jag har fruktansvärt ont och måste ligga i över två timmar och vänta på att få opereras. Jag är helt borta men jag känner och hör att Vicky finns där vid min sida medan M tar hand om Stampe.
 
 
Tillslut kommer M med honom till mig. Det här ögonblicket minns jag starkast av allt. Jag gråter, han är så fin, jag vill stanna där med honom, jag vill att allt bara ska vara bra.
 
Men nu är det dags. Jag får på mig en operationsmössa och rullas in i operationssalen. Ingen får följa med mig. Det är 7 läkare, narkossköterskor och sköterskor i rummet och jag har ALDRIG känt mig så ensam och utelämnad. De ska flytta mig från britsen till operationsbordet och det gör så ont att jag skriker rakt ut. Det tar många försök innan de lyckas lyfta över mig. Mina ben spänns fast i två klykor med många remmar, usch. Jag försöker att svara på hundra frågor om min sjukdom, mina mediciner m.m. medan jag desperat försöker förklara att de inte få sätta kateter, att de måste läsa förlossningsbrevet. Smärtan, utmattningen och sprutorna jag har fått gör att jag knappt kan prata, just i den situation där jag som mest behöver föra min egen talan. Det är hemskt, något jag upplevt förut och som jag därför är så rädd för. Man känner sig i ett sånt underläge när man ska opereras, helt utelämnad. Och hittills har det ALLTID gått fel, under alla ingrepp jag någonsin gjort. Jag är skräckslagen. Men sen har jag sån tur att det kommer in en läkare som tydligt träffat mig förut på Smärtcentrum på Östa. Han minns mig och min sjukdom och han tar fighten för mig. Han förklarar hur de måste göra och att de inte kan sätta kateter. Jag får också hälsa på den kvinnliga läkaren som ska sy ihop mig. Hon är ung, ser snäll ut och verkar väldigt duktig. Jag blir lite mindre orolig. Det är ju absolut ingen farlig eller komplicerad operation. Men jag kommer ihåg att precis innan de sövde mig, när de räknade ner, så tänkte jag, ”tänk om jag inte vaknar, tänk om det blir något fel och min kropp inte orkar och jag inte får träffa min son och min man igen”. Jag minns att jag tänkte att jag måste, måste vakna igen, innan allt blev svart.
 
Jag är borta på operation i flera timmar och M och Vicky har varit väldigt oroliga för mig. De möter mig på uppvaket och där finns även min smärtläkare från Smärtcentrum. Jag är glad att vara tillbaka men jag har väldigt ont. Läkarna hjälper mig och prövar det ena efter det andra av olika smärtstillande tills det tillslut fungerar. 
 

 
När jag äntligen rullas in på vårt rum på BB har jag inte ont längre och i just det ögonblicket tror jag att det värsta är över. Jag har ingen aning om att de kommande dagarna, veckorna och månaderna ska komma att bli de tuffaste i mitt liv. Ingen aning om att min kropp är så mörbultad jag inte kommer att kunna resa mig upp, att jag inte kommer kunna gå. Att bristningen är så stor, att jag har allvarlig blodbrist som de missat. Att jag inte ska få sova mer än 1-2 timmar åt gången på flera månader och att jag ska få infektion på infektion och bli inlagd om och om igen. För i det ögonblicket får jag hålla om min nyfödda bebis. Jag har min man och min vän vid min sida och jag får höra att han är frisk. Han har alla fingrar och tår, hjärtat slår som det ska, allt är bra och han är så fin. Jag som inte trodde att jag någonsin skulle kunna få barn. Nu ligger jag där med vår bebis i famnen, vår älskade son och han mår bra. Han är det finaste jag någonsin sett och jag är så tacksam och så, så lycklig!
 
 
Tom Vincent Ene
Född 25 juni 2014.
 
 
Förlossningen tog 4 timmar och 45 minuter totalt från när vattnet gick tills att han var här. En extremt snabb förlossning för en förstföderska med andra ord och helt naturlig utan bedövning. Inga komplikationer för bebisen alls och det är det viktigaste. Det tuffaste kom efteråt. Men, nu 3 månader senare kan jag inte annat än säga att det så klart har varit värt det. Jag känner mig tacksam över att ha fått uppleva en graviditet även fast det var jättejobbigt och jag känner mig stolt över vad jag har gått igenom och klarat av. Jag känner för första gången att min kropp kunde göra något bra, något helt fantastisk faktiskt, skapa en ny människa och leverera den ut i världen. Och att vi nu har vårt lilla mirakel är den största lyckan i världen för oss.
 
 
Jag vill passa på att tacka min älskade man och min vän Vicky som fanns där vid min sida hela tiden och som var ett ovärderligt stöd. Min familj som hjälpt mig hela vägen och mina fina vänner. Och er läsare som redan från när ni fick veta att jag var gravid, till förlossningen och nu efteråt har stöttat och peppat mig. Jag är säker på att alla era välönskningar och er omtanke gjorde skillnad och det har betytt väldigt mycket för mig
TACK!
 
Kommentera

Jean Paul Gaultier for Lindex!

 
 
 
I går var jag på Lindex och tittade på plaggen i Jean Paul Gaultiers kollektion som släpps i dag!
För den som gillar JPGs klassiska kännetäcken finns det så klart massor av godbitar. Randiga tröjor i massor, dragkedjor, tatueringsmönster och de klassiska strutkuporna a la Madonna. Men även för den som kanske inte är så bekant med designern och bara är ute efter fina höstplagg finns det en hel del läckert! Och är man en blåvit Göteborgare så är det ju rena jackpoten, ha, ha. Ur den här kollektionen kan man också shoppa med gott samvete eftersom 10% går till bröstcancerforskningen.
Här kommer mina favoriter:
 
 
Den här klänningen är min absoluta favorit och hade den funnits kvar online så hade jag klickat hem den! Ett mästerverk med alla Jean Paul Gauliters kännetäcken! Love! ♥
 
 

 
Bodyn (a la Madonna) är en annan favorit som jag skulle använda som partytopp under en kavaj, så snyggt!
Kavajen med dragkedjan i midjan är också väldigt fin.
 

 
Två fantastiska pennkjolar med dragkedjedetaljer.
Läcker randig tröja med dragkedja i midjan.
Klassisk MC-jacka i skinn.
Två underbara randiga höstjackor!
Kommentera