3…
2…
1…
0!
Hello Fitness babes!
Har ni någonsin såna där dagar då minsta lilla grej, som till exempel att gå till affären, blir en ansträngning likt att bestiga Mount Everest. Undrar om det är sista tidens brist på träning som gör att jag går ifrån Ica som ett svettigt, darrande löv, fullkomligt slut på krafter? Det brukar vara mysigt att ta med Stampe till affären. Strosa runt, köpa lite gott och titta på lite grejer. Kanske plocka upp någon mode eller inredningstidning. Inte idag inte.
Nej, först skulle jag hämta ut ett paket och av någon anledning var det sjukt mycket folk. Jag tar en nummerlapp och väntar och lyckas vara i vägen precis hela tiden. Folk ramlar och snubblar över vagnen vart jag än står och ger mig sura blickar medan Stampe gnäller högljutt att han ”inte vill hämta post mamma” med en häpnadsväckande gäll röst. Jag var tvungen att kolla där ett tag att han verkligen inte hade en megafon med sig, men, det hade han inte.
Så ropar de äntligen upp mitt nummer och jag blir ungefär lika glad som om jag vunnit på Lotto. Men då inser jag att jag aldrig tog nummerlappen ur maskinen. Den har jag så vänligt, ovetande, gett till någon annan. Det är bara att börja om. När det väl är min tur igen (Bingo!) tappar jag plånboken på golvet, mössan ramlar ner för ögonen och jag kan inte minnas koden jag fick i smset. Så jag får leta efter mobilen i en jacka som plötsligt innehåller minst 35 olika fickor medan alla runt omkring suckar och stampar irriterat med fötterna. Inklusive Stampe himself. När jag äntligen hittar mobilen är den död. Jaha, nehej, inget paket då, men ja, ja. Stampe är i alla fall nöjd.
Jag går till självscanningen och även där är det kö bara för att få min lilla scanner. Eftersom det är minusgrader och isvind från Sibirien ute har jag på mig termobyxor och dunjacka, men efter 30 minuter i affären börjar det kännas som om jag går runt med en bastu-tunna runt kroppen. Glad i hågen, svettig om ryggen och med scanner i hand fortsätter jag mot ingången där Stampe plötsligt vrålar ”stanna mamma, stanna” med desperation i rösten. Så jag stannar och blockerar på så vis ca 200 pers från att storma in i butiken. Det visar sig att Stampes vrål inte hade någon som helst mening utan det var bara något han kände för att skrika just då. Men mannen bakom mig får anledning att basonera ut, ”nu rullar vi på här ja, så att andra kan handla också”. Japp, bra start.
Någon meter till in i affären, måste Stampe ha en banan, han har aldrig behövt en banan så mycket som just nu, tydligen. Han får en banan. 3 minuter senare är det mesta av banen utsmetat på overallen och halsduken. Jag går nu runt med ett ovanligt smutsigt barn men försöker se glad ut ändå.
Jag unnar mig att köpa en ask färska blåbär som jag tycker är så gott. Jag handlar mjölk, yoghurt, bröd, ost och smoothies till Stampe och blir varmare och varmare. Smärtan bestämmer sig för att stegras några grader just då och där och jag känner att jag måste ut, måste hem och ta smärtstillande. Stampe har fått för sig att han vill köpa en bil så han upprepar med förvånansvärd uthållighet ”köpa bil mamma, köpa biiiiil” med en röst som är genomträngde hög och gnälligare än gångjärnen på en gammal ladugårdsdörr.
När jag äntligen står vid utcheckningen hittar jag inte plånboken. Jag letar och letar och kön bakom mig växer och växer. Stampe vrålar om sin bil, högre och högre. Efter att återigen har gått igenom alla 35 fickor på jackan inser jag att jag måste ha lagt den i själva matkassen. Så jag börjar gräva runt i den i panik, varpå blåbärsasken öppnar sig och alla blåbären spills ut bland tunga mjölk och yoghurtkartonger. Jag hittar ändå inte den j…la plånboken.
Jag ser i ögonvrån hur kassörskan står med korsade armar, studerar mig med avmätt blick och skakar på huvudet. Jag får avbryta mitt köp och ställa mig åt sidan för att inte riskera att bli nerklubbad av de stressade kunderna bakom. Eller kassörskan. Återigen letar jag igenom hela vagnen, hela jackan, Stampes jacka (jag vet att den inte är där, men är man desperat så är man). Allt medan kön roar sig med att titta på.
Mitt långa hår har fastnat i i min jackan på något vis, så jag kan inte böja mig framåt riktigt. I ren frustration tar jag tag och drar till allt vad jag kan för att få loss det. Och det får jag, bara det att det inte kommer att gå att sätta tillbaka igen. Jag hoppas att ingen ser när jag lite obemärkt lägger ner min hårtofs bland de krossade blåbären i kassen och sväljer en tår.
Tillslut hittar jag den, den har glidit ner bakom en pappskiva i kassen! (Oddsen för det?) Jag har en sån där stor, återanvändbar med pappskivor på sidorna. Högröd i ansiktet med svetten rinnande ner för pannan och det hår som finns kvar klistrat mot pannan lyckas jag äntligen betala och gå ut. När jag kommer hem har jag så ont att jag ser stjärnor. Jag letar efter en tablett och det är bara en enda kvar i paketet. (Måste till Apoteket också, vad kul). Sjävklart tappar jag den på golvet och hör den studsa iväg. Jag spenderar sedan ca 20 minuter med att krypa runt på golvet i jakt på min medicin. Som tur är hittar jag den och sen kan jag slappna av, nähä, inte. Först måste jag skölja alla varor under kranen en och en för att få bort blåbärsmoset. Hur kan en sån liten sak som att handla göra att man blir helt slut? Så, medan andra tränar för okra springa Stockholm maraton, så får jag helt enkelt träna för att orka handla på Ica! Så var det med det. Nu har jag i alla fall skaffat mig ett mål för min träning. 😉
Citycatkisses!
