10…

 

9…

 

8..

 

 

Hello fitnessbabes!

Hur mår ni efter helgen? Själv är jag inte helpigg efter att ha tagit hand om en sjukling. Han har suttit fast i min famn som en liten, ledsen, koalabjörn hela helgen, (Stampe alltså, inte min man, om ni undrar) vilket i och för sig är mysigt, men mycket vila eller sömn har det inte blivit. Det har varit stört omöjligt att få honom att sova i sin egen säng när han varit så sjuk, (Stampe alltså igen, inte min man) så han har fått sova hos oss. Detta har fått mig att fundera över om något annat barn har den speciella sovstil som Stampe har?

 

• Han vänder sig från sida till sida 2 gånger per minut hela natten.
• Tar avstamp med båda fötterna i min mage när han ska vända sig.
• Lägger sig på tvären mellan oss.
• Lägger sig upp och ner.
• Vill helst ha belysning likt den på ett operationsbord och vaknar ur djup sömn så fort man försöker släcka.
• Smockar till mig med en knytnäve rakt i ansiktet med jämna mellanrum.
• Sparkar mig på smalbenen och på knäet, alternativt i ryggen.
• Hamnar under kuddarna men över täcket.
• Yrar och pratar i sömnen om morfars bil (som för övrigt bor i Spanien så det är minst sagt konstigt).
• Då och då sätter han sig plötsligt upp med ett ryck och störtdyker mot kanten av fotändan på vår alldeles för höga säng och håller på att trilla ner. Varpå vi båda på något magiskt sätt vaknar i unison, kastar oss efter honom och slår ihop våra huvuden. Ouch!
• När han väl verkar sova djupt försöker jag vända mig om till en bekväm position. Så tyst och så smidigt, lätt och obemärkt som en fjäder, en millimeter i taget och- MAMMAAA, MAMAAAAA!! Inte flytta mamma! Nehej, bara att lägga sig tillbaka igen och balansera på kanten av sängen med ett ben utanför och en sovande arm under Stampe. Härliga nätter!

 

Jag får ofta mer smärta när jag sover för lite och så blev det idag med. Stampe var hemma från förskolan så jag tänkte att vi får göra som vi alltid har gjort och träna tillsammans (med väldigt varierande resultat). Jag hann bara göra några squats så kände jag att det var helt kört, det gjorde alldeles för ont i blåsan och magen (TMI, I know), så idag gick det bara inte. Så klart blir jag ledsen när min sjukdom stoppar mig även från den mest lätta träning men jag märker också att jag blir ruskigt besviken över att jag inte kan göra squats idag… för att jag vill ha en snygg rumpa. Inga squats, ingen snygg rumpa. Jag blir alltså inte besviken för att jag inte kommer att bli starkare och uthålligare idag. Vilket jag hela tiden har intalat mig är målet med träningen. Känner att jag kan ha lurat mig själv där alltså. Tydligen var målet en Kim Kardashian-liknande bakvagn. Hmm… Jag som trodde jag hade så bra och hälsosamma mål med min träning. Icke. Alla dessa Instagram-bilder har tydligen gjort att min hjärna prioriterar den livsnödvändiga runda rumpan framför icke-livsnödvändiga saker som ett starkt hjärta och bra kondition. Vad hände där egentligen, hjärnan?