Hello Citycatbabes! Det här hade jag på mig när jag var och kikade på ännu ett litet hus. Mixade en smaragdgrön tunika med ett turkost halsband och tyckte det blev en härlig färgkombination, i alla fall en som jag inte brukar ha och det är kul med något nytt! Fick inspirationen att blanda färgerna från ett Gossip Girl avsnitt som jag såg här om dagen. Ville få till lite 70-tals feeling på outfiten också och plattade håret, något som jag inte gjort på säkert ett halvår eller år, men det är kul med variation som sagt. Idag är jag faktiskt hemma från jobbet, är fortfarande rejält förkyld, smärtan är värre än vanligt och så var jag på ett oerhört jobbigt läkarbesök igår. Det var verkligen som ett knytnävsslag i magen, man bara trillar ner och har svårt att komma upp igen och får svårt att andas. Smärt-medicinen som jag kämpat för att få pröva 3,5 år nu, får jag fortfarande inte pröva och inget annat skulle hjälpa mig, enligt läkaren, av alla de olika förslag jag letat upp bland de nya behandlingar som forskats fram. Allt var supernegativt, han var supernegativ och jag tappade verkligen fotfästet för ett tag. Även all självhjälp som jag kämpar med varje dag alla böcker jag läser och alla övningar jag gör, var helt bortkastat enligt honom, kul! Och de som försöker bota min sjukdom med stamceller i USA är bara idioter och skurkar som försöker tjäna pengar, suck. Så idag sitter jag här i morgonrock och känner mig allmänt eländig och framtiden som hade börjat känns lite ljus känns plötsligt nattsvart igen. Men jag vet att jag inte får låta det påverka mig så, jag får ju inte tappa hoppet, så jag ska försöka komma igen. Jag ska försöka ta hand om mig själv idag och kurera mig och i morgon ska jag till frisören, det brukar ju pigg upp lite, för att inte tala om tröstshopping… 😉 Citycatkisses!
Smaragdgrön tunika –HM
70-tals jeans -Citizens of Humanity
Skinnväska –Mulberry Alexa
Träsandaletter –Steve Madden
Turkost halsband –HM
Ormskinnsarmband –Asos
Ring med grön sten -Disney Couture
14 kommentarer
Åååh, ledsamt att höra om trista besked men du gör rätt som kämpar på. Jag tror precis som du att man, hur tunga vissa stunder än är, måste sätta negativt i relation till annat man har och får som är bra! plus boosta sina upplevelser med andra sinnen 🙂 tänk vad lite glada färger kan göra, hur gott mat o dryck kan smaka, hur fina personer det finns, vad man är stolt över sig själv för vissa saker etc etc… 🙂 Min dagens glädjeboost fick bli en lunch med killen, en underbar body lotion o ikväll träning! Massa energikramar för att du o din blogg är så bra!
Åååh, ledsamt att höra om trista besked men du gör rätt som kämpar på. Jag tror precis som du att man, hur tunga vissa stunder än är, måste sätta negativt i relation till annat man har och får som är bra! plus boosta sina upplevelser med andra sinnen 🙂 tänk vad lite glada färger kan göra, hur gott mat o dryck kan smaka, hur fina personer det finns, vad man är stolt över sig själv för vissa saker etc etc… 🙂 Min dagens glädjeboost fick bli en lunch med killen, en underbar body lotion o ikväll träning! Massa energikramar för att du o din blogg är så bra!
Finns det ingen annan läkare du kan gå till?I sthlm kanske?Klart dina böcker hjälper?Han verkar helt korkad den där läkaren…tror du bara haft otur o det visst finns hjälp någonstans.
Fin är du i härliga färger!
Många kramar till dig!
Finns det ingen annan läkare du kan gå till?I sthlm kanske?Klart dina böcker hjälper?Han verkar helt korkad den där läkaren…tror du bara haft otur o det visst finns hjälp någonstans.
Fin är du i härliga färger!
Många kramar till dig!
Vilken tråkig människa du fick möta, det var ju typiskt att han skulle ha ett yrke där han dessutom skall hjälpa och stöta andra människor…
Försök att glömma och fokusera på det som är bra, du sprider oerhört mycket livsglädje omkring dig i bloggen och jag blir alltid glad när jag har sett alla fina bilder och allt jobb som du lägger ned! Fortsätt kämpa!
Många kramar/Kristin
Vilken tråkig människa du fick möta, det var ju typiskt att han skulle ha ett yrke där han dessutom skall hjälpa och stöta andra människor…
Försök att glömma och fokusera på det som är bra, du sprider oerhört mycket livsglädje omkring dig i bloggen och jag blir alltid glad när jag har sett alla fina bilder och allt jobb som du lägger ned! Fortsätt kämpa!
Många kramar/Kristin
Vad ledsen jag blir när jag läser det här! Jag lever ju precis som du med en kronisk sjukdom och då är det ju viktigast i världen att hålla hoppet uppe. Att då stöta på en läkare med den inställningen borde f*n vara olagligt! Jag träffade en sådan i början av sommaren (han har tagit över min medicinering från min vanliga avdelning) och jag var så besviken och ledsen när jag gick därifrån. Det kändes som om han tryckte ner mig till en liten platt pannkaka ungefär:-(
Det som hjälpte mig då var att ringa till kuratorn på neurologen (som jag annars går hos) och få stöd där, jag behövde få höra att saker visst kan vara bra. Jag hoppas att du också har någon liknande kontakt inom sjukvården? Jag tror att man måste få vara ledsen ett litet tag efter sådana här möten (som visserligen inte borde ske alls!), bara man på nåt vis orkar komma igen sen. Du verkar ha en sån fin familj med din mamma och sambo och jag hoppas att du får känna kärlek och tröst i det. Kram på dig!
Vad ledsen jag blir när jag läser det här! Jag lever ju precis som du med en kronisk sjukdom och då är det ju viktigast i världen att hålla hoppet uppe. Att då stöta på en läkare med den inställningen borde f*n vara olagligt! Jag träffade en sådan i början av sommaren (han har tagit över min medicinering från min vanliga avdelning) och jag var så besviken och ledsen när jag gick därifrån. Det kändes som om han tryckte ner mig till en liten platt pannkaka ungefär:-(
Det som hjälpte mig då var att ringa till kuratorn på neurologen (som jag annars går hos) och få stöd där, jag behövde få höra att saker visst kan vara bra. Jag hoppas att du också har någon liknande kontakt inom sjukvården? Jag tror att man måste få vara ledsen ett litet tag efter sådana här möten (som visserligen inte borde ske alls!), bara man på nåt vis orkar komma igen sen. Du verkar ha en sån fin familj med din mamma och sambo och jag hoppas att du får känna kärlek och tröst i det. Kram på dig!
Men vad ar det for idiotlakare!? Kan inte du tala om for honom att det pagar en massa forskning kring placebo-effekt och vilken friskstyrka den faktiskt besitter. Han verkar ju onekligen inte se mojligheter och losningar. Varfor kan du inte fa den medicin som du vill ha? Ar den for dyr eller vad? Finns det andra som far den i andra delar av landet?
Men vad ar det for idiotlakare!? Kan inte du tala om for honom att det pagar en massa forskning kring placebo-effekt och vilken friskstyrka den faktiskt besitter. Han verkar ju onekligen inte se mojligheter och losningar. Varfor kan du inte fa den medicin som du vill ha? Ar den for dyr eller vad? Finns det andra som far den i andra delar av landet?
Michaela: Tusen tack för fina ord och vad glad jag blir att höra att bloggen ger glädje till andra! Ja det är ett bra råd, man måste försöka att fokusera på allt som är bra, både smått och stort. Tack snälla för din kommentar! Kram!
Tack, vad gulligt av dig! Nej tyvärr är han en av väldigt få i världen som är experter på den här sjukdomen så jag har tur att jag över huvud taget har fått komma till honom för att få en diagnos, det tog fler år och särskilda skrivelser för att jag skulle få göra det, så valmöjligheten är inte så stor. Men jag önskar verkligen att det fanns någon annan, någon med positivare attityd och lite mer go och betydligt mer empati! Kramar!
Kristin: Tack vad glad jag blir, det betyder jätte mycket för mig att höra att bloggen ger glädje till andra och att du tycker den är bra, tack!!! Ja det är konstigt men jag har träffat oerhört få läkare, faktiskt inte någon, under alla dessa år med sjukdomen, som verkar ha en genuin vilja att hjälpa. De flesta verkar snarare vara i yrket för att det är fint och ger prestige och status. Men jag ska fortsätta kämpa och försöka fokusera på det jag har som är bra! Tack för din uppmuntrande kommentar!
Tanja:´Tack för din värmande kommentar! Vad ledsen jag blir att höra att du råkat ut för samma sak, det är verkligen helt sjukt att läkare så ofta trycker ner de som är sjuka istället för att lyfta upp och stötta. Hoppas att du får någon annan bättre! Ja jag har nyss fått en kurator på Sahlgrenska så jag ska till henne på måndag så då kan jag kanske få lite stöd och hjälp med att bearbeta det här! Ja utan min sambo och mamma vet jag inte vad jag hade gjort, det är dem som hjälper mig igenom allt och jag är så lyckligt lottad som har dem i mitt liv! Hoppas att du också ha personer i din närhet som söttar och ger glädje och kraft! Många kramar!
Ylva: Ja, jag tänkte också på det faktiskt, de pratar ju alltid om hur viktigt det är med positivt tänkande och placeboeffekten men läkarna hjälper då inte direkt till med den saken själva! Han ser bara problem och risker, det är väldigt jobbigt faktiskt, alla behandlingar, mediciner under de 6 senaste åren har jag föreslagit själv och det kan väl vara en 20-25 stycken, han har kommit med ett enda behandlingsförslag och det blev jag sämre av. Mmedicinen jag kämpar för är en form av smärtlindring som har prövats på ett antal patienter i USA med goda resultat, dock finns det en risk för beroende eftersom preparatet är narkotikaklassat men man ger det redan till barn och vuxna med ADHD och narkolepsi i Sverige så jag kan inte förstå varför det ska vara så fruktansvärt svårt att få pröva det när jag har en så pass allvarlig och så extremt smärtsam sjukdom, jag förstår det verkligen inte! Har inte prövat i andra delar av landet, men det var en bra idé, det kanske får bli nästa steg! Tack för ditt stöd! Kram!
Michaela: Tusen tack för fina ord och vad glad jag blir att höra att bloggen ger glädje till andra! Ja det är ett bra råd, man måste försöka att fokusera på allt som är bra, både smått och stort. Tack snälla för din kommentar! Kram!
Tack, vad gulligt av dig! Nej tyvärr är han en av väldigt få i världen som är experter på den här sjukdomen så jag har tur att jag över huvud taget har fått komma till honom för att få en diagnos, det tog fler år och särskilda skrivelser för att jag skulle få göra det, så valmöjligheten är inte så stor. Men jag önskar verkligen att det fanns någon annan, någon med positivare attityd och lite mer go och betydligt mer empati! Kramar!
Kristin: Tack vad glad jag blir, det betyder jätte mycket för mig att höra att bloggen ger glädje till andra och att du tycker den är bra, tack!!! Ja det är konstigt men jag har träffat oerhört få läkare, faktiskt inte någon, under alla dessa år med sjukdomen, som verkar ha en genuin vilja att hjälpa. De flesta verkar snarare vara i yrket för att det är fint och ger prestige och status. Men jag ska fortsätta kämpa och försöka fokusera på det jag har som är bra! Tack för din uppmuntrande kommentar!
Tanja:´Tack för din värmande kommentar! Vad ledsen jag blir att höra att du råkat ut för samma sak, det är verkligen helt sjukt att läkare så ofta trycker ner de som är sjuka istället för att lyfta upp och stötta. Hoppas att du får någon annan bättre! Ja jag har nyss fått en kurator på Sahlgrenska så jag ska till henne på måndag så då kan jag kanske få lite stöd och hjälp med att bearbeta det här! Ja utan min sambo och mamma vet jag inte vad jag hade gjort, det är dem som hjälper mig igenom allt och jag är så lyckligt lottad som har dem i mitt liv! Hoppas att du också ha personer i din närhet som söttar och ger glädje och kraft! Många kramar!
Ylva: Ja, jag tänkte också på det faktiskt, de pratar ju alltid om hur viktigt det är med positivt tänkande och placeboeffekten men läkarna hjälper då inte direkt till med den saken själva! Han ser bara problem och risker, det är väldigt jobbigt faktiskt, alla behandlingar, mediciner under de 6 senaste åren har jag föreslagit själv och det kan väl vara en 20-25 stycken, han har kommit med ett enda behandlingsförslag och det blev jag sämre av. Mmedicinen jag kämpar för är en form av smärtlindring som har prövats på ett antal patienter i USA med goda resultat, dock finns det en risk för beroende eftersom preparatet är narkotikaklassat men man ger det redan till barn och vuxna med ADHD och narkolepsi i Sverige så jag kan inte förstå varför det ska vara så fruktansvärt svårt att få pröva det när jag har en så pass allvarlig och så extremt smärtsam sjukdom, jag förstår det verkligen inte! Har inte prövat i andra delar av landet, men det var en bra idé, det kanske får bli nästa steg! Tack för ditt stöd! Kram!
Rebecka: Råkade visst radera ditt namn så här kommer svaret till dig igen:
Tack, vad gulligt av dig! Nej tyvärr är han en av väldigt få i världen som är experter på den här sjukdomen så jag har tur att jag över huvud taget har fått komma till honom för att få en diagnos, det tog fler år och särskilda skrivelser för att jag skulle få göra det, så valmöjligheten är inte så stor. Men jag önskar verkligen att det fanns någon annan, någon med positivare attityd och lite mer go och betydligt mer empati! Tack för allt stöd och all uppmuntran du ger mig! Kramar!
Rebecka: Råkade visst radera ditt namn så här kommer svaret till dig igen:
Tack, vad gulligt av dig! Nej tyvärr är han en av väldigt få i världen som är experter på den här sjukdomen så jag har tur att jag över huvud taget har fått komma till honom för att få en diagnos, det tog fler år och särskilda skrivelser för att jag skulle få göra det, så valmöjligheten är inte så stor. Men jag önskar verkligen att det fanns någon annan, någon med positivare attityd och lite mer go och betydligt mer empati! Tack för allt stöd och all uppmuntran du ger mig! Kramar!