Ni som har läst bloggen länge har säkert redan listat ut det här men, jag har inget körkort. Japp, jag är 32 år och kan inte köra bil. När jag blev 18 år och äntligen kunde börja i körskola så hade jag inte råd och all min tid gick åt till dansen. På den nivån jag var då, tränade jag minst 5 timmar om dagen och det fanns inte en minut över för något annat.
När jag sen började på högskolan för att utbilda mig till textilekonom i 20 års åldern ,så jobbade jag både helger och lov och då kände jag att jag äntligen hade lite pengar och tid över att börja övningsköra. Så jag skrev ut alla blanketter och testade att övningsköra på en parkeringen men längre hann jag inte, för sen, bara över en dag så ändrades allt. Jag blev sjuk och hela mitt liv föll i bitar och all min tid handlade om sjukhus, mediciner, undersökningar, smärta och att bara försöka överleva.
Nu har det plötsligt gått tio år och det är inte en enda av dessa dagar som inte har varit en kamp. Jag tänkte hela tiden att körkort får jag vänta med tills jag blir frisk. Men nu vet jag att jag troligtvis inte kommer att bli frisk. Så jag har börjat att försöka ta tillbaka mitt liv, bit för bit. Bloggen har varit en bit, att få ”jobba” med mode som ju var det jag drömde om innan jag blev sjuk, att flytta ihop med min sambo en annan, att våga resa, att få ett deltidsjobb… men en stor bit som fortfarande saknas är körkort och nu har jag bestämt mig för att jag ska ta det! Jag ska inte låta sjukdomen vinna. Det kommer inte att bli lätt i och med att jag fortfarande är sjuk men min motivation har aldrig varit högre än nu!
Det som är svårast är att jag alltid har en mer eller mindre hög smärtnivå och mår jag för dåligt så varken vill, kan eller bör jag sätta mig bakom ratten. Något av det konstigaste med min sjukdom är att ju längre jag sitter i bilen desto värre blir smärtan. Det är så för de flesta med min sjukdom och det är handikappande. Det är något med vibrationerna och skakningarna som triggar igång de redan översensitiva nerverna i blåsan. Det känns som om någon har tagit en tändsticka och satt eld på blåsan, det känns verkligen som att det brinner inuti kroppen och man vill bara skrika rakt ut. Jag brukar klara 30-50 minuter ganska bra med vår nya bil men det beror på hur smärtläget är från början. En riktigt dålig dag kan jag inte klara 10 minuter. Går det upp mot en och en halv timma eller två är jag i helvetet. Det här har ju naturligtvis gjort att det har varit väldigt svårt för oss att åka och hälsa på vänner och släkt som bor på lite längre bort, en roadtrip för nöjes skull kan jag glömma! Har smärtan satt igång på det sättet så håller den också på i upp till en vecka, så det blir liksom inte bättre så fort jag kommit ur bilen. Det är någonting som är väldigt svårt att förklara för andra. Det låter ju som att man är knäpp eller ”hittar på”. Det är bara om man har suttit med mig i en bil en längre stund som man förstår tror jag. Det här har gjort att jag har tänkt att jag aldrig någonsin kommer att kunna ta körkort. Men så fick vi en ny tjänstebil, en Audi som skakar och vibrera mycket mindre och då föddes tanken på det här. Jag kommer aldrig att kunna köra långt och det kommer alltid att vara dagar när jag inte kan köra alls men det skulle ändå vara så otroligt mycket värt för mig att ha körkort! Jag tänker att om människor utan ben tar körkort så måste väl jag också kunna göra det?
Jag var väldigt rädd för att sjukdomen skulle påverka min uppmärksamhet och koncentrationsförmåga, det finns ju inget jag är mer rädd för än att råka skada någon annan, det är det absolut värsta jag kan tänka mig. Men nu har jag kört 4 gånger med en körskola och de har sagt varje gång att jag är ovanligt uppmärksam och reagerar snabbt, som tur är. Det verkar också som att när jag kör själv så koncentrera jag mig så oerhört mycket på det att jag inte känner smärtan lika mycket som när jag bara sitter och åker med. Jag kan ju också reglera farten och hur jag kör själv vilket också underlättar. En annan komplicerad del är ju medicinerna jag har. Ingen av dem är belagd med körförbud utan jag ska själv bedöma om de påverkar mig eller inte. Mina mediciner har aldrig påverkat mig. Jag har aldrig blivit ”borta” snurrig eller känt mig påverkad av dem, man blir oftast inte det om man verkligen lider av kronisk smärta eftersom de går direkt till att lindra smärtan. Jag har dessutom haft dem i 6 år nu och ju längre man haft en medicin desto mindre blir biverkningarna. Men jag måste naturligtvis alltid rannsaka mig själv och alltid vara väldigt noga med att känna efter innan jag kör. Jag kan förstå om några av er tycker att jag inte borde köra bil men om jag ska vara helt ärlig så känner jag väldigt starkt att jo, jag kan göra det här. Jag är så försiktig och noga och tar det på så enormt stort allvar. Det kommer inte att bli lätt, det kommer att ta mycket längre tid för mig än för någon som är frisk och jag kanske faktiskt inte fixar det men jag vill i alla fall försöka. Det hade varit en enormt stor grej för mig, att vinna i alla fall denna fighten mot sjukdomen.
Så nu har jag börjat. Jag har övningskört en hel del med M och de två senaste månaderna så har jag tagit 4 körlektioner, den senaste idag. Nu känner jag att jag vill berätta för er, för det här kommer att uppta min tid ett bra tag framöver och jag vill ju kunna skriva om det. Jag hoppas ni är med mig och hejar på mig, det skulle betyda mycket! Ni som har körkort kanske också kan ge mig lite tips och hjälp här framöver genom utbildningen. Jag är så tacksam att min familj stöttar mig i det här och så tacksam för att M vill änga så mycket tid till att hjälpa mig nå min dröm! Citycatkisses!
Maybe one day this will be me…♥