Måndagsmotivation och Måndagsskräck!

Fyll på med inspiration och peppa genom att räkna ner till en grym vecka tillsammans med mig och alla andra citycatbabes! Here we go…
0!
Hello Citycatbabes! Ny vecka, nya utmaningar. Vissa veckor är utmaningarna jobbigare och tråkigare än andra. En grej som jag har skrivit om förut är att jag har telefonskräck. Efter många, många år av att hålla på och ringa olika läkare och vara desperat efter hjälp, läkartider, mediciner, behandlingar osv och bli avvisad eller få hemska besked, så har jag drabbats av ganska stor ångest när det kommer till att ringa såna samtal. Jag har blivit SÅ illa bemött, så många gånger och ofta har telefonsamtal slutat i tårar och hopplöshet. Nu för tiden har jag det lite bättre i och med att jag har en riktig diagnos och expertläkare som känner väl till min sjukdom men ångesten går inte över. Jag skakar i hela kroppen bara jag måste ringa till vårdcentralen och det känns som att någon sitter på mina lungor så att jag inte kan andas. Jag blir ofta helt rödflammig på halsen och darrig på rösten. Jag har svårt att få fram vad jag vill för jag blir så nervös och är så rädd att den som svarar ska vara elak. Normalt sett så skiter man väl i sånt, det är ju inte personligt, någonstans så vet jag det. Men det hjälper inte och telelfonskräcken har spridit sig till i stort sett alla typer av telefonsamtal som tex. ringa hantverkare eller tom. bara en taxi, ha, ha. Jag tycker det är lättare att ringa när man ringer i en “yrkesroll” när man arbetar för ett företag för då är man en representant för något annat. Då tar jag det inte lika personligt. Den här veckan är en sån vecka när jag vet att jag måste ringa jobbiga telefonsamtal och jag kan känna ångest hela söndagen. Med åren har jag lärt mig att det är bäst att ta tag i det så snart som möjligt, att ringa direkt efter frukost så att man får det avklarat. Men ofta är det ju så att man måste vänta för att personen man söker inte är anträffbar och nu sitter jag här och väntar på att bli uppringd. Det är extra jobbigt, när man inte själv ens kan kontrollera när samtalet ska ske. Det här är ju ett totalt i-landsproblem för man ska ju vara så sjukt glad att man har möjlighet att få hjälp med sjukvård över huvud taget och subventionerat dessutom. Men ändå, så fort jag försöker slänga bort ångesten med vettiga tankar så kommer den tillbaka och nockar mig som en boomerang, ha, ha. Är det någon av er som har eller har haft telefonskräck? Och har ni några bra råd i så fall? 🙂 Kommentera här. ♥

Bilderkällor

 

Du kanske också tycker om

1 kommentar

  1. Jag känner igen mig i varje ord du skriver. Jag har många dåliga erfarenheter i bagaget av svensk sjukvård och myndigheter över lag.

    Idag bor jag inte i Sverige längre men jag är fortfarande kroniskt sjuk. Jag tycker fortfarande att det är jobbigt att prata i telefon. Rättare sagt det är jobbigt att plocka upp telefonluren och ringa. Vill bara slippa.
    Jag försöker skriva en lista med ställen dit jag måste ringa dagen innan så att jag slipper tänka på det på natten. Vet inte hur jag ska förklara. Liksom att jag inte fastnar i ett negativt tankemönster på natten.
    På morgonen så tar jag ett djupt andetag och sen gör jag det bara.
    Men jag känner mig på nåt sätt tom efteråt. Det tar så mycket energi.

    Jag var ung när jag blev sjuk i Sverige. Jag blev inte tagen på allvar. Jag har fått höra allt möjligt. Att jag inte ser sjuk ut. Att jag borde tänka positivt osv. Som om att positivt tänkande någonsin gjort någon med en kronisk sjukdom frisk. Alltså. Usch.

    Min räddning från att gå ner mig så att säga har alltid varit att fixa till mig. När jag sminkar mig och tar på mig fina kläder så ser jag i alla fall fin ut på utsidan. Jag vill gärna slippa se ut som jag mår på insidan. Jag tror verkligen inte att jag är ensam om det.

    Detta blev en lång kommentar

    0

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *