Jag har nu gått här och haft ångest för att jag måste ha bikini på mig inför andra människor än min familj under semestern. När jag först hade fått Stampe kände jag det som att jag aldrig någonsin skulle kunna ha bikini igen. Men varför ska det behöva vara så egentligen? Man ska väl kunna leka och bada med sitt barn på stranden oavsett hur man ser, ut, få njuta av solen utan att skämmas. De sista 11 veckorna har jag tagit upp träningen igen, nästan tre månader. Men det har varit hemma i källaren och alltid med Stampe som gör sitt bästa för att avbryta, ha, ha. Så lite starkare känner jag mig, men i form, nej, det är nog bara att acceptera att kroppen aldrig blir den samma efter en graviditet. Det har jag deppat lite över, men… så såg jag den här bilden (efter tips från min svägerska) hos Isabella Lövengrip och fick mig en rejäl tankeställare. För hur skulle det vara med lite tacksamhet?! 🙂
Sen läste jag det här blogginlägget och jag tyckte det var så jäkla bra. Hon har verkligen lyckats beskriva exakt hur omöjligt det är att leva upp till alla dessa ideal och hur kroppen liksom delats upp i olika zooner som alla ska vara perfekta på sitt sätt. Men är den ena kroppsdelen som idealet kan man nästa garantera att de andra delarna inte är det, för det är oftast en fysisk omöjlighet. Och vem är det som tjänar pengar på att sälja på oss alla denna osäkerhet? Hon skriver det som jag så många gånger velat skriva men aldrig riktigt fått fram. Hon exkluderar inte någon kroppstyp utan beskriver bara hur hon själv vill känna inför sin kropp. Nu ser jag att inlägget fått många tusen kommentarer, så ni kanske redan läst det, om inte, så är det värt ett klick!
Citycatkisses!
