Hello Citycatbabes!

Här kommer äntligen en första update från vårt Spanien-äventyr! Jag visste att resan ner skulle bli tuff men när jag väl stod där på flygplatsen och vinkade hejdå till M så tänkte jag bara ”vad har jag gjort”! De flesta med min sjukdom vågar sig inte på att resa överhuvud taget men ni vet ju att jag har bestämt mig för att min sjukdom inte ska få stoppa mig. Och min smärtläkare brukar uppmuntra mig att ta mig till värme eftersom det lindrar (men det är nog mest för att jag då behöver något färre än 143 smärtstillande mediciner). Jag har dock alltid rest i sällskap med någon som kan ta hand om mig. Nu skulle jag resa och ta hand om mig själv, men framför allt också ta hand om en liten två och ett halvt åring. Aaaaahh.

Säkerhetskontrollen gick förvånansvärt bra. Det kan i och för sig bero på att jag drilltränat detta hemma med Stampe i förväg. Och packat ryggsäcken till perfektion en vecka i förväg med en exakt plan för var pass, boardingkort och vätskor i plastpåsar skulle förvaras, ha, ha. På terminalen gick det också fint, förutom att det inte fanns några lånevagnar kvar till Stampis. Jag lyckades köpa lite matsäck, risifrutti, vatten, godis och tidningar till planet medan jag höll ett hårt tag i Stampes ryggsäcksband (blev som ett koppel). Det gick bra ända tills jag var tvungen att gå på toaletten. För då fick jag ju ta med mig Stampe in och något av det första han gör är så klart att finta mig och gå direkt för mål. Larmknappen! BEEeeeeeeeeeeeeep! Jag flyger upp med byxorna runt anklarna och liksom hoppar twist runt hela rummet för att hitta en återställningsknapp. Men det finns fan inte. Det tjuter och tjuter och jag inser att snart kommer ett gäng vakter bryta upp dörren och hitta mig utan byxor mitt på golvet med en hysteriskt skrattande unge. Då hör jag samtidigt att vårt plan boardar. Men alltså åååh nej…. Tillslut ser jag den. Återställningsknappen. Den sitter SÅ smart placerad. Bakom papperskorgen. Hur tänkte de där, undrar jag? När det äntligen blir tyst på larmet vill jag bara rusa därifrån innan jag måste förklara mig för vaktpatrullen som jag nästan kan höra komma springande. Jag sliter med mig Stampe till gaten och jag är förvånad att de släpper på mig på planet, så nervös och kallsvettig som jag är. Men de förstod kanske att jag inte var en terrorist, bara mamma till en tvååring. När jag väl sitter på planet inser jag att det saknas något. Som tur är, är det inte tvååringen, utan påsen med matsäcken som vi hade köpt. Too late. Retsamt men ingen större skada skedd i alla fall. Vi fick hålla till godo med det ätbara som redan var packat.

Tyvärr hade jag väldigt ont hela resan och var så otroligt trött. Vi satt dessutom inklämda bredvid en äldre herre som hade jättesvårt att resa på sig när vi behövde komma ut i gången. Allt jag ville var att få somna en liten, liten stund men Stampe var klarvaken i 3 timmar och 30 minuter. Tills det var 10 minuter kvar av flygtiden. Då somnade han. Ja ha, tack för den. Men, han var otroligt lugn och så duktig så mitt mammahjärta värker av stolthet när jag tänker på det. Inte en tår eller ett gnäll på hela vägen. (Till skillnad från mamma her self).

Vi blev hämtade på flygplatsen av min pappa och hans fru och det var så klart väldigt roligt träffa dem igen efter så lång tid. Sen fick vi hämta nycklar och ta oss till lägenheten vi hyrt och handla det nödvändigaste till frukost m.m. Efter det var det till att fixa mat, hitta blöjor och pyjamser och halv tio var jag så yr och matt att jag inte orkade stå på benen längre. Då somande vi båda två. Men sen vaknade så klart Stampe en gång i timmen och ville tillslut gå upp 5. Så det blev bara någon timma eller två sömn första natten.

Därav har starten här varit rätt jobbig. Jag packade upp våra väskor för bara några timmar sen. Men, vädret är fantastiskt, området och lägenheten underbar och i morgon hoppas jag på att vi äntligen kan få ta det lite lugnt och börja njuta. 😀

Hoppas ni mår bra!

Citycatkisses!