Wedding In NYC: Day 1!

  
 
Den 21 januari gick vi upp kl 4 för att åka till Landvetter, flyget mot Paris skulle lyfta kl 6.55 och vi skulle vara på väg till vårt bröllop i NYC. Jag fick efter lite diskussioner checka in min extra resväska som jag fick betala dyrt för, men det var det värt för att få med bröllopsklänningen! 🙂
 
 
 
Resan till Charles de Gaulles på lite mer än 2 timmar gick bra men när vi landade hamnade vi långt, långt bort från huvudbyggnaden. Vi fick sitta kvar på planet en evighet innan vi blev infösta i en barack där våra pass skulle kontrolleras rigoröst igen, trots att vi självklart visat upp dem när vi steg på planet. Jag har en sjukdom som ni alla vet som gör att varken njurar eller blåsa fungerar som de ska. När jag måste gå på toaletten så måste jag g,å helt enkelt. Får jag inte tillgång till toalett så blir smärtan värre och värre tills jag svimmar eller blåsan spricker i värsta fall eftersom den är så tunn. Så det var kris redan när vi kom in i baracken och där finns ingen toalett. Jag frågar och frågar varenda vakt jag kan se men alla säger att det inte finns någon toalett och att jag måste ställa mig i den milslånga kön till passkontrollen. Det är hundratals personer framför och de har 2 kontrollanter som arbetar i snigelfart. Panik, panik. 
 
När vi efter allt för lång tid väl är igenom passkontrollen är min smärta så svår att jag gråter och knappt kan gå. Det får ha gått väldigt långt för att jag ska gråta offentligt. Då hör vi hur två damer skriker åt oss och alla andra på franska att vi ska ställa oss i kö för att åka någon jäkla buss bort från baracken. Jag nästan kryper fram till dem och bönar och ber om en toalett mellan tårarna, men de skiter fullkomligt i mig, trots att jag visar upp mitt medical emergency kort som jag har med mig. Det är inte bara mig de vrålar åt, utan även förvirrade pensionärer och andra som inte förstår ett ord franska. Vi måste nämligen själva med hjälp av en tavla lista ut vilken färg på bussen vi ska ta. Alltså vi blev verkligen behandlade som djur i den där baracken, fösta åt ena och andra hållet, vrålade åt och bokstavligen knuffade hit och dit. Jag har rest mycket och jag aldrig varit med om att bli så illa behandlad. Fy fan, jag vill aldrig åka till den flygplatsen igen!
 
Tillslut kommer vi på en skakig buss som säkert kör omkring med oss i 15 minuter, men bussföraren som ser hur fruktansvärt dåligt jag mår är i alla fall snabb med att släppa av mig först och när jag väl ramlar in i den stora terminalen så finns det en toalett där. Den mest akuta smärtan lättar men när smärtsystemet väl är upptrissat på mig så är smärtan värre under lång tid. Det finns dock ingen tid att sitta ner och vila vi måste igenom en säkerhetskontroll igen och ännu en passkontroll. Av med alla väskor, jackor, halsdukar, koftor och skor och igen, lång, lång kö. Vi trodde två timmar i Paris skulle vara helt tillräckligt men nej. Vi måste springa till gaten för att inte missa vårt plan till New York och väl framme vid gaten åker vi in i ännu en kontroll där vi blir förhörda om vårt bagage, vår relation, vad vi ska göra i USA med mera och vi måste visa pass IGEN! Alltså visst, säkerheten ska ju vara för “vårt eget bästa” men i Paris kändes det mer som om de ville missbruka sin makt och få oss att känna oss mindre värda.
 
 
 
När vi äntligen ska gå på planet till NYC upptäcker vi att det står ett 70-tal tjejer i kön, alla i samma ålder ca 16 år, alla väldigt lika varandra och alla väldigt högljudda och exalterade. När vi kommer på planet inser vi att vi är placerade mitt ibland dem, i den bakre delen av kabinen. De första timmarna skrattar vi mest åt att de är så galna, vi tänker att de väl lugnar ner sig snart. Men nej, de har uppenbarligen aldrig varit på ett flyg förut. De skriker och gapar, byter platser med varandra, pratar konstant och hysteriskt på hebreiska och franska, vägrar sitta ner när flygvärdinnorna ber dem, vägrar ta på sig säkerhetsbältena när det är turbulens.
 
 
 
Vi försöker titta på filmer men det går inte att höra något i hörlurarna för att ljudnivån är så extrem runt omkring oss. Jag behöver desperat få vila eftersom smärtan är så jobbig men det är helt omöjligt. Efter 8 timmar är mitt tålamod helt slut och även flygvärdinnornas som ideligen får säga till dem.
 
När vi äntligen närmar oss JFK för att landa börjar turbulensen bli kraftigare och kraftigare och på kartan framför oss ser vi hur vi flyger förbi New York. Så småningom ropar kaptenen ut vad det är som händer, men det går självklart inte att höra något eftersom tjejerna fortsätter att skrika hela tiden. De skiter i vad som sägs eftersom de inte förstår engelska. Men när de ropar ut något på franska, ja då tystnar de tillfälligt och ännu mer hysteri utbryter. Jag går bak i kabinen för att fråga och får höra att vi inte kan landa på JFK, hela flygplatsen är stängd pga. av snöstormen som vi befinner oss mitt i.
 
 
 
Vi cirklar i närheten men snart få vi hör att vi inte har tillräckligt med bränsle så vi måste nödlanda någonstans. Valet blir Pittsburgh. När vi efter 1-2 timmar går ner för landning där, utbryter tumult i flygplanet eftersom tjejerna inte vill sitta ner och inte vill ha på sig sina säkerhetsbälten. Flygvärdinnorna/värdarna springer fram och tillbaka och nästan brottar ner tjejerna i sina stolar, men de fattar verkligen inte, helt otroligt. De verkar ha precis noll förståelse för säkerhetsrisker och flygregler och noll respekt för sina medmänniskor. 
 
När vi äntligen har landat börjar tjejerna springa omkring i hela planet och de andra passagerarna börjar få nog, folk skriker till dem att de ska vara tysta. Varpå en av ledarna för dem, som inte har gjort ett skit för att lugna ner dem, hamnar i bråk med en utav de andra passagerarna. Fler och fler lägger sig i och snart blir stämningen väldigt hotfull. Svordomarna haglar genom luften och jag börjar bli rädd. All flygpersonal rusar dit och försöker gå emellan de som bråkar. Tillslut får en utav de som inte står ut med ljudnivån från tjejerna flytta längre fram i kabinen och jag önskar med hela mitt hjärta att det vore jag. Jag funderera på att också ställa till en scen men är för rädd att bli avslängd av planet. 🙂
 
 
 
Vi får information om att vi inte kan gå av planet eftersom de inte har passkontrollanter på plats i Pittsburg, så vi måste stanna i planet. De delar ut vatten men maten är slut för länge sen och vi är väldigt hungriga. Sen får vi också höra (av personalen, eftersom det fortfarande inte går att höra vad kaptenen säger i ljudnivån) att det är ett tekniskt fel på planet och de måste hämta en reparatör från en annan stad. Hurra vad roligt! Jag börjar känna mig så instängd att det är svårt att andas och så hungrig att jag inte vet vart jag ska ta vägen och så sjukt trött på tonårstjejerna att jag själv hade kunnat börja slåss med dem. 
 
När reparationen väl är utförd har vi varit på planet i 14 timmar, dubbelt så länge som det var meningen att flygningen skulle ta. Då öppnas JFK för trafik igen och vi får äntligen lämna Pittsburgh! Hurra! När vi ska landa säger kaptenen att han “ska försöka landa” trots svåra kastvindar och mycket dålig sikt. Åh, okej, jag är inte det minsta rädd… :O
 
 
 
Men ner kommer vi och när vi är på marken har jag så ont att jag bara gråter igen, jag får som tur är lov att gå till toaletten trots att inte skylten är släkt. En flygvärd kommer springande för att brotta ner mig men de ropar ut att det är en emergency och jag får lova att gå in. Puh.
 
När vi väl är av planet är det dags för immigration control. Vi får stå i evighetslång kö igen och när vi väl kommer fram till förhörsbåset så har vi fått fel antal lappar att fylla i av flygvärden som vi gång på gång frågat om det verkligen är rätt. Aaaargh! M blir insläppt i landet men inte jag. Där står vi på var sin sida och stirrar på varandra och kan bara inte tro det. Jag får i alla fall tillslut en ny lapp som jag får fylla i och som tur är har jag kvar boardingkortet med numret på flyget m.m. Efter ett antal stränga frågor, fingeravtryck och fotografering blir även jag insläppt, puh!
 
Nu ska vi bara hämta bagaget så är vi äntligen i NYC! Hurra! Eller…? Nej! Vi väntar och väntar och väntar på vårt bagage. På grund av snöstormen är det kaos på bagagebanden och det kommer en väska var 5 minut. Efter 1 timma kommer en utav våra väskor. Efter 1 och en halv timma… stannar bandet. Våra andra två väskor med bröllopskläderna har inte kommit fram. Det är som en dålig film, allt, precis allt går fel.
 
Vi går fram och pratar med en vakt och får först höra att de inte kommit med planet. Men sen ringer hon och frågar någon som försöker spåra väskorna. Då får vi veta att de finns här men de är på en annan terminal! Okej  vi får be taxin svänga förbi där så att vi kan hämta dem tänker vi… Men, när vi kommer in i terminalen märker vi ganska snart att det är något som inte är som det ska, det är så otroligt mycket folk, tusentals, och alla står i en lång kö som rör sig likt en ormliknande svans i ringar runt hela terminalen, det går inte att se vart den börjar eller slutar. Det är kön till taxi.
 
Jag ställer mig halvdöd i kön medan M går bort till Lost Baggage-avdelningen för att få info om i vilken terminal våra väskor finns. När han kommer tillbaka har kön inte rört sig framåt alls. Vi börjar prata med andra i kön, de har stått där i timmar. Vi frågar om tågen som går från flygplatsen till tunnelbanan för vi är så desperata att vi är villiga att ge oss ut i snöstormen bara vi får komma fram till vårt hotell. Men nej, det har brunnit i tågen så all tågtrafik till och från flygplatsen är avstängd. Vi funderar på att pröva ersättningsbussarna. Men då får vi reda på att det är minst 2 timmas väntid på dem, utomhus, i snöstormen, i mörkret.
 
Jag går till en kiosk för att köpa vatten och något att äta, kön är galet lång även där. När jag väl kommer fram ser jag att det är helt tomt, det finns inga vattenflaskor, inte en brödsmula eller kaka. Jag lyckas få tag på en iste som i alla fall M kan dricka men kassörskan upplyser mig om att all mat och allt vatten på flygplatsen är slut. Toppen, verkligen!
 
 
 
Vi väntar och väntar i taxikön, folk bråkar om de svarttaxibilar som finns, stämningen är hotfull och desperat, “no more nice people”. Sen kommer vi plötsligt på det, vi ringer hotellet och frågar om de kan hjälpa oss! Och de kan hjälpa oss (här lägger jag mig över resväskan och gråter, av glädje den här gången). De skickar en car service, det kommer att kosta 200 dollar bara i framkörningsavgift, men vid det här laget hade vi betalat precis vad som helst för att komma därifrån! En timme senare dyker den upp. Desperata människor försöker knuffa undan oss, erbjuda mer pengar, för att ta bilen ifrån oss, men vår chaufför är grymt bra och vi kommer in i bilen. Vi åker till den andra terminalen för att hämta våra två saknade väskor. M springer in medan jag sitter kvar i bilen, folk rycker hysteriskt i dörrhandtagen och knackar på rutorna för att få komma in. Precis när vi känner att vi måste åka iväg kommer M springande med väskorna. Lycka! Efteråt får jag veta att de inte ville lämna ut min väska för att han inte hade mitt pass med sig, man han hade vrålat åt dem tills de gav honom dem, tur att det inte var jag som försökte hämta väskorna, ha,ha.
 

 
 
Färden från flygplatsen går i snigelfart, ca 20-30 km i timmen och bilarna slirar hit och dit och ner i diket. Vi köar och köar men tillslut är vi framme i ett fullkomligt öde NYC och äntligen framme vid vårt hotell. Vi får äntligen vårt rum och lite mat och vatten, vi har rest i mer än 24 timmar och det är mitt i natten. Hela vår första dag som vi skulle haft i New York försvann någonstans mellan Pittsburgh och Baltimore.
 
 
 
Jag är så trött, har så ont och är så slut att jag kollapsar på sängen direkt. När M drar brot gardinen framför fönstret ser jag med en sista dimmig blick ett blinkande Empire State Building utanför och i nästa sekund somnar jag med ett leende på läpparna, vi är äntligen i New York…
 
 
To be continued…
 
 
0

Du kanske också tycker om

8 kommentarer

  1. Oj, oj så förfärligt det var! Jag oroade mig verkligen inte i onödan. Tur att ni kom på det där med taxin för annars kunde du ju dött!! Så fruktansvärt att bli behandlad på det sättet!

    Tycker att du skall skriva till flygplatsen i Paris och berätta!!

    Jag kommer inte att mellanlanda i Paris när jag skall åka till New York utan jag hoppas det går att åka via Stockholm eller Köpenhamn.

    0
    1. Ja det var verkligen en mardrömsresa! Jag kände det nästan som om jag inte orkade mer där ett tag, så mycket smärta, ingen mat och vatten på många timmar, men som tur var hade jag ju M med mig som var en klippa genom allt elände. Många kramar!

      0
  2. Å HERREGUD!!! Ni måste verkligen klaga över behandlingen i Paris. Men nu struntar ni kanske i det när resten av resan verkar ha blivit så bra. Ser fram emot resten av reseberättelsen. Du kan verkligen skriva!

    0
  3. Oj, oj gumman fy fan vilken resa. Ja, visst blir man galen när man blir behandlad så hjärtlöst på en flygplats. Hände även oss och då hade vi små barn med oss. Fick fråga på 5 ställen innan någon putte kunnde tala om vilken gate vi skulle till, folk sa olika ställde oss i fel köer osv. det var på håret att vi missade planet. Så ibland gäller det att ryta ifrån. Hoppas hela resterande resa var underbar som kompensation för allt det jobbiga på ditresan. Omg tjejerna, blir arg bara jag läser… kram

    0
    1. Ja fy det var en av de värsta resorna jag varit med om. Det är helt sjukt att man blir behandlad så, och stackars er med småbarn, det måste ha varit en mardröm. Det var likadant för oss, att vi blev bortvisade och hänvisade någon annan stans som var helt fel, flera gånger. Och de där tjejerna, alltså hur kan man visa så lite respekt för sina medmänniskor, jag fattar inte?! Jag har också varit 16 år och inte fasiken betedda jag mig så. Skönt att det är över och att resten gick så bra. Många kramar!

      0
  4. Fyy vilken historia! Hoppas att du aldrig kommer vara med om detta i framtiden. Fast nu vet du ju att du kan klara av det! 😀

    Ryste verkligen när jag läste "När M drar brot gardinen framför fönstret ser jag med en sista dimmig blick ett blinkande Empire State Building utanför och i nästa sekund somnar jag med ett leende på läpparna, vi är äntligen i New York". Kanske allt var värt det ändå! Plus att få gifta sig. Grattis föresten. Ni är ju soulmates verkar det som! 😀

    Min dröm är ju att åka till New York. Men det får jag göra i sommar! Augusti åker jag, finns det några tips som en 19-åring med 2 kompisar MÅSTE bara göra. Jag vet ju att vi inte kan eller får gå ut på krogen. Men vi tror att det kommer bli en livsresa ändå. New York i mitt hjärta liksom. Kär i staden sedan Gossip Girl tiden! 😀

    0
    1. Hej! Tusen tack från oss båda, vad gulligt av dig att skriva att vi verkar vara soulmates, det är ju så det känns. Är så glad att vi är gifta, vi fick verkligen kämpa för det ha,ha. Jag fick tårar i ögonen själv när jag skrev det där sista, för fy vilken hemsk resa det var, men ändå när man är där, så är man där, bäst staden på planeten! 🙂 Grattis, vilken fantastisk resa ni ska göra, så jäkla kul att att göra det med två kompisar. Jag vill rekommendera er att spara som sjutton innan för ni kommer att vilja shoppa! 😉 Det är nästan omöjligt att ge ett enda tips för det finns något fantastiskt som "måste upplevas" i varenda gathörn. Mitt bästa tips är därför att inte tänka att du bara kommer vara där en gång, du kommer komma tillbaka igen, så ta det lite lugnt med sevärdheterna, välj ut några istället för att försöka hinna alla och njut av atmosfären istället. Mina favoritställen är Central Park, 5:th Avenue och Bleecker Street. Vill ni ha utsikt så tyckte jag Top Of The Rock var bättre än Empire State Building. Jag tycker personligen inte man behöver slösa tid på att åka ut till Frihetsgudinnan och stå i de långa köerna, det räcker att åka ner till Battery Park och titta på den där, sen kan ni promenera lite på High Line när ni ändå är där och om det är fint väder. När det gäller shopping är ju alltid Bergdorf Goodman’s skoavdelning och Henri Bendel fantastiska och väldigt "gossip girl" men min absoluta favorit är Century 21 i downtown om man vill göra fynd. Kom dit när det öppnar så slipper ni den största hysterin. Runt 13-tiden börjar det bli nästan omöjligt att shoppa. 🙂 Det kommer massor av mer tips från NYC i resten av min reseberättelse också om du kikar in här de närmaste dagarna. Kram!

      0

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *