Idag har det gått precis ett år sedan min moster försvann. Jag skrev om det här på bloggen i hopp om hjälp att hitta henne, då när det precis hade hänt och sedan några månader senare. Nu har det alltså gått er år. Ett helt år och vi vet fortfarande ingenting. Vi vet inte om hon lever eller ej men vi tror att det är det senare. Hade vi vetat med säkerhet hade jag kanske kunnat bearbeta det på ett annat sätt. Då hade det varit en begravning, ett farväl, ett avslut. Nu är det ingenting, bara en slags tomhet. Många dagar är jag helt okej, jag förtänger det och andra dagar kan det bara slå mig helt plötsligt, en påminnelse, som ett slag i magen som fullkomligt får mig att tappa andan. Det är vid högtider som jul, hennes födelsedag, påsk… ja vi har ju alltid firat dessa dagar tillsammans, hela mitt liv, i 30 år. När jag går på stan och ser någon som liknar henne så slår mitt hjärta ett dubbelslag för att sedan i nästa sekund sjunka som en sten av besvikelse. Undermedvetet letar jag alltid. Varje gång jag hör på nyheterna att de har hittat någon, så tror jag om det är hon. Jag kanske hittar ett vykort som hon har skickat, ett smycke som hon har gett mig eller ser ett foto på henne och då börjar allt snurra, för det är så obegripligt. Hur kan någon bara försvinna? Utan att lämna minsta spår efter sig? Det finns så mycket att vara arg över, så många fel som begicks när hon försvann, från praktikanten som släppte ut henne från sjukhuset, krafitgt förvirrad av tillfällig medicinering utan sina glasögon, utan nycklar och plånbok och utan vantar och mössa i 10 minusgrader. Till sjukhuset som inte anmälde henne försvunnen för än allt för lång tid hade gått. Till att när de väl gjorde en anmälan, så gjorde de fel anmälan, så rätt resurser sattes aldrig in. Till polisen som först sa att de inte letar efter någon de första dygnen, till att de nu säger att om de skulle ha letat (med hundspann och kedja) så skulle de ha gjort det de första dygnen! Va? Hur kan de få göra så? Min mamma, min bror, jag, vi ringde alla till polisen och bönade och bad men ingen brydde sig. För enligt polisen har vi alla ”rätt” att försvinna utan att bli letade efter. Vi letade i dagar, veckor och månader över allt runt hela Göteborg. Vi använde oss av alla kontakter vi hade. Vi ringde till alla tidningar och bad dem efterlysa henne eller skriva om hennes försvinnande. Vi ringade alla härbergen och uppsamlingshem som finns. Jag gick runt och frågade alla vakter i alla köpcentrum och butiker på stan om de hade sett någon som liknar henne. Jag lämnade bilder på henna i kyrkor och pratade med präster, för jag vet att hon tyckte om att gå till kyrkan. Vi letade på alla platser vi kunde tänka oss att hon skulle ha kunnat ta sig till. Polisen och sjukhuset de gjorde absolut ingenting. Men jag orkar inte vara arg, jag borde inte vara arg, det är bara onödigt. Att vara arg gör inte att Ingela kommer tillbaka till oss. Och jag har en miljon saker att vara tacksam och glad för, så jag ska fokusera på det. Men jag hoppas att vi en dag får veta vad som egentligen hände den där dagen, den 6 februari 2011. Jag hoppas att vi får ett avslut och mer än någonting annat hoppas jag att hon har frid och att hon mår bra, vart hon än är…

3 saker som gjort mig glad den här veckan!

Och 3 saker som inte har varit så bra!

1. Jag har fått förkylningen från helvetet!

2.
Grå polotröja kombinerat med mysbyxor och grå ulltofflor är det närmaste jag har kommit en outfit den här veckan!

3.

Jag brukar tänka att, att vara förkyld är ungefär som ett getingstick -lite otrevligt men det går fort över. Jag klagar aldrig på en förkylning. Jag kommer aldrig, aldrig tänka tänka så igen! Den här förkylningen håller på att ta knäcken på mig. De tre första dagarna låg jag bara och yrade med en helt fruktansvärd värk i hela kroppen och feber! Varenda muskel, nagel och till och med tand värkte och min vanliga smärta blev inte dirket bättre heller om man säger så. Jag kunde inte ens ta i mitt hår för att det värkte så i hela huvudet, jag kunde knappt ha kläder på mig för att de gjorde ont mot kroppen, wft? Sen kom snuvan, nästäppan och tröttheten som gjorde mig helt förlamad. Jag kunde inte ens sitta upp och kolla på tv först, sen har det varit det enda jag har kunnat göra. Jag har sett så många avsnitt av Keeping Up With The Kardashians att jag börjat tänka på dem som mina egna systrar, not good! 😉 Jag har fått ställa in jobb, läkarbesök och alla behandlingar. Det är alltså därför ni inte har sett en outfitbild på hela veckan. Idag kan jag vara uppe och gå omkring lite i alla fall och vara med och laga lite mat. Sen ska jag titta på Melodifestivalen, yey! Det känns verkligen som om jag har åkt på influensan men jag har ju vacinerat mig mot den! Ja, ja, enough complaining, hoppas att ni har haft en bra vecka! Massor av citycatkisses!

Just nu står jag på Drottningtorget i Göteborg och ser det fantastiska hotellet invigas med en grym lasershow på fasaden, fyrverkerier, kanske världens bästa och galnaste tal från eldsjälen som har drivit projektet i åtta år och Sissel Kirkeby som sjunger som en ängel! Snart blir det musik från Timbuktu och Danny! Kul med en sån rolig plats några 100 meter från vår lägenhet! Baren måste testas snart! ; ) Citycatkisses!

Just nu sitter jag på Östra Sjukhuset och väntar på att träffa ytterligare en ny sjukgymnast. Har jobbat innan så det blir lite mycket idag. Men förhoppningsvis så tillför det något i smärtlindringen. Vi bestämde oss för att inte köpa lägenheten trots allt, jag tror det var rätt beslut. Det var så många punkter på listan med nackdelar att det helt enkelt inte kändes vettigt. Men nu är jag rädd att vi kanske aldrig hittar något som ligger så bra i stan med så bra uteplats, usch vad det är svårt! Hjärnan säger en sak och hjärtat en annan. : ) Men förhoppningsvis dyker något ännu bättre upp som vi kan köpa! Nu måste jag gå in! Citycatkisses!

Molly har ett favorttrick som hon alltid gör när hon tycker att hon får för lite uppmärksamhet. 🙂 Det är att rulla in sig i findukarna på matsalsbordet (som jag hela tiden får stryka och rolla). Då vet hon att vi kommer rusande, ha,ha, eftersom även Ittala-vaserna brukar åka farlig nära kanten när hon är igång. Hon är ett riktigt litet bustroll men hon är min älskade lilla bästa vän! Jag kan inte ens uttrycka i ord hur mycket jag tycker om min lilla katt!

Rulla, rulla…

Titta så fint jag har gjort!

Kan ni gissa vad det är jag har köpt? 😉 Ledtråd: det är något som jag har haft med på bloggen tre gånger! : )

Hello Citycatbabes! Idag har det verkligen varit fullt ös hela dagen. Vi har bland annat varit på husvisning och jag trodde verkligen att ”this is it!” Men i verkligheten motsvarade det inte förväntningarna tyvärr, plus att det var typ 200 pers där så det kommer säkert gå upp en miljon under budgivningen. Men, men det är bara att leta vidare. 🙂 nu har vi precis varit och storhandlat och så ska vi försöka laga lite middag! Hoppas ni har haft en bra helg! Citycatkisses!