Vårt livs resa.

Hello Citycatbabes!

Som ni vet så skulle vi ju åka på vårt livs resa till paradisön Barbados i Karibien. Eftersom vi skulle vara borta i 4 veckor, en hel månad, så kändes det nästan som om vi skulle flytta till Barbados, på prov. Det här var min mans väldigt kärleksfulla 40-års present till mig. Jag skulle få värme, lugn, semester, sol, vitaminer och vi hoppades båda att det skulle kunna ge mig en riktig hälsoboost, till och med kanske, kanske, göra mig långvarigt bättre från de svåra smärtor som jag ständigt lider av.

(För er som inte följt mig länge så har jag en sjukdom som innebär att cellerna inte kan reparera sig själva, vilket ger kroniska inflammationer i blåsan, tarmar, njurar osv. och det gör ju så klart att organen funkar rent ut sagt skitdåligt, men det värsta är smärtorna som trots smärtstillande varje timma dynget runt ständigt är närvarande. Något som hjälper mot smärtorna är värme och och lugn).

När Olyckan är Framme.

Vi hade många underbara ögonblick på resan, speciellt i början, det kommer ni att få se, men vi hade också väldigt mycket otur och stress. Olyckor, sjukhusbesök, Corona, stängda gränser och inställda flyg. Redan på morgonen andra dagen skadade min man sin fot så allvarligt att han riskerade blodförgiftning. Han råkade trampa på en rostig skruv som stack upp ur sanden. 3 sjukhusbesök, stelkrampsprutor och många styng senare och han kunde inte bada eller stödja på foten på hela första veckan. Vilket gjorde att det blev upp till mig att köra och handla och fixa allt och vi kunde ju inte bada ihop som var det vi mest sett fram emot att göra. Otur men sånt händer.

Tidigt på morgonen dag 6 satte Mini-Citycat en äpplebit i halsen och höll på att kvävas. Det var något av det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Vägen in till akuten kommer jag aldrig glömma, ett likblekt barn som tappar medvetandet i mina armar, jag som skriker som ett skadat djur och Mr Citycat som kör som en galning medan tårarna rinner.

Vi fick jättebra hjälp på akuten på Barbados (igen) och äpplebiten kom upp. Hans lungor och hals blev röntgade och han skulle bli bra. Men såren i halsen gjorde att Mini-Citycat inte ens kunde få ner vatten utan att kräkas upp det. Så då blev det ytterligare några dagar hemma. Och hela tiden var vi ju rädda att ha blivit smittade av Corona under något av alla dessa besök på akuten på sjukhuset.

Stängda gränser och inställda flyg.

Vi reste iväg innan UD avrådde från resor utomlands. Det beskedet kom efter att vi varit där 5 dagar tror jag, och sen rasade hela världen samman inför våra ögon. Samma dag som Mini -Citycat råkade ut för kvävningsolyckan fick vi besked om att Barbados kommer att stänga sina gränser. Det började också pratas om lockdown och utegångsförbud.

Då började kampen för att ta oss hem. Mr Citycat ställde väckarklockan på 3 varje natt och gick upp och satt i telefonkö i timmar för att komma fram till Lufthansa utan att komma fram. Flygbiljetterna vi hade bara bokades av. Vi bokade nya via nätet och nästa dag bokades de också av. Då bokade vi nya med British Airways, två dagar senare bokades de också av. Varje gång var man tvungen att betala hela den hutlösa summan direkt. Tillslut hade vi maxat alla våra kort och kreditkort och det fanns inga pengar kvar.

Vi har det bra, men vår budget är inte obegränsad och för till resan till Barbados hade vi lagt mycket av våra besparingar på. Att sälja fonder skulle ta minst en vecka innan pengarna fanns på kontot, lån lika så och så länge kunde vi inte vänta med att boka. Det fanns nu bara ett enda flyg ut från Barbados, ett med British Airways som skulle gå via London och sen Stockholm och platserna blev färre för varje minut som gick. Priset? 65.000 kr. Och vi hade inte en krona kvar.

Corona.

Vi började fundera på vad som skulle hända om vi blev tvungna att stanna kvar? På många sätt kunde det ju varit en dröm att bli ”tvungen” att stanna på en paradisö. Men inte i vår situation och inte med Corona. Skulle vi kunna bo kvar på vårt AirBnb eller skulle vi bli utslängda på gatan? Alla hotellen stängde så på något hotell kunde vi inte bo. Jag hade inte heller med mig de mediciner för flera månader framåt, utan dom skulle jag bli fruktansvärt sjuk.

På Barbados började de frakta de Corona-smittade och misstänkt Corona-sjuka till stora militärbaser. Vad skulle hända med mig om jag hamnade där? Vad skulle jag ha för rättigheter i ett land där jag inte är medborgare. Skulle jag få tillgång till en respirator om det behövdes, troligtvis inte. Vem skulle ta hand om Mini-Citycat om vi båda blev svårt sjuka i Covid19? I Sverige finns ju i alla fall släktingar och vännner som kan rycka in. Där hade vi ingen.

Strängare sanktioner infördes för varje dag, folk började hamstra matvaror och mediciner, man märkte av att stämningen mot oss turister blev aggressiv. Hotellen och restaurangerna var spöklit tomma och vi var nästan alltid ensamma på stranden. Dag och natt gick åt till att försöka komma på ett sätt att komma på det där sista planet hem. Vi visste helt säkert att det var enda chansen, annars skulle vi bli kvar på obestämd framtid utan bostad, bil och mediciner.

Vi kontaktade UD flera gånger för att be om hjälp, men de hjälpte ingen hem då. Nästan alla andra länder hämtade hem sina turister i specialchartrade plan, en inte Sverige. När vi väl fick tag i flygbiljetter till det flyget låg vi och grät på golvet av lättnad alla tre, det går inte att beskriva hur det kändes. Ja, det var ju inte riktigt så vi hade tänkt oss vår resa.

Paradiset.

Men som sagt, mitt bland all denna oro och alla olyckor, så hade vi också magiska stunder. Barbados är så nära paradiset man kan komma. Kritvit sand, vajande palmer, turkosblått hav, något jag drömt om att få uppleva hela mitt liv. Huset vi hyrde är det vackraste, underbaraste jag någonsin bott i, utsikten var helt otrolig.

Vi hade mysigt vi 3, badade och solade när vi kunde och på ett sätt så var det ju lyxigt att ha stränderna för oss själva. Fastän vi var med om jobbiga saker, så är det min högsta önskan att få komma tillbaka till Barbados en dag. Att få tiden på Barbados så som det var meningen att den skulle vara, utan oro för Corona och med stränder och restauranger fulla av liv. Oavsett så kommer jag alltid vara otroligt tacksam för att jag har fått se och uppleva något så magiskt vackert som Barbados.

Allt det härliga.

Nu när jag har berättat om det som blev galet så tänkte jag att resten av blogginläggen skulle handla om allt det härliga med resan (och alla fina outfits man kunde ha i den ljuvliga värmen). 🙂

Citycatkisses