Finaste ni, tack!!! Inte hade jag kunnat ana att jag skulle få så mycket underbara kommentarer på mitt inlägg om smärtan jag lever med, det rörde mig till tårar. Jag gick upp nu och satte på datorn efter ännu en lång natt med så mycket smärta och såg alla era fina kommentarer och det lyfte mig verkligen! Så idag känner jag mig inte ensam! Jag är verkligen lyckligt lottad som fått såna härliga, underbara läsare som orkar läsa om och dela det jobbiga med mig! Många av er har ju det också jobbigt på olika sätt. Jag hade inte egentligen tänkt skriva om min smärta, utan något helt annat men det bara blev så, jag tänkte att det nog inte är någon som kommer läsa texten, men det har ni gjort och inte bara det utan verkligen satt er in i hur det känns och förstått. Det är både modigt och starkt av er. Inte många runt omkring mig förutom dem allra närmaste har orkat göra det, så tack. Tack för att ni finns!!!

Ibland känns det som om jag håller på att brinna upp av smärta, som om jag blir bränd på bål, men i själva verket är det inte bålet jag är fast på utan det är min kropp som jag är fast i och elden är inte på utsidan, utan på insidan utan någon möjlighet att släcka den. Det är svårt att förstå ibland, så här många år in i sjukdomen, hur det kan finnas en sjukdom som är som att bli utsatt för tortyr, varje dag i all oändlighet, en sjukdom som ger likadana cellskador och lika svår smärta som slutstadiet av cancer men som man ändå inte dör av. Jag vet att jag ska vara oändligt tacksam för det, för livet är en gåva, men ibland är det svårt att förlika sig med att det ska var så oändligt plågsamt. Jag får panik ibland, vill klättra ur min kropp till varje pris. Att känna det som om det brinner inne i kroppen är svårt att beskriva, först gråter och skriker man, men sen tar orken slut, man inser att det inte hjälper, man hamnar i ett slags vakum där tiden står stilla, varje minut känns så oändligt lång, man tappar uppfattning om tid och rum, man orkar inte mer än att gny och vagga fram och tillbaka, jag kramar så hårt om min kudde att händerna vitnar, jag biter mig i händerna och i läpparna tills dem blöder, jag är rädd för att svimma men samtidigt är det skönt när det händer, för att få slippa smärtan några ögonblick, jag försöker, försöker härda ut, stå ut, med smärtan som förgör och förstör som slukar varenda droppe av kraft och som lämnar mig helt och fullständigt utbränd. Jag känner mig ofta som ett tomt utbränt hus med bara knutarna kvar, kolnade och rangliga, redo att ge vika när som helst. Varje gång jag känner eldstormen öka i kraft är det med en skräck som inte går att förklara, som om den vore en oövervinnelig naturkraft. Varje gång undrar jag hur mycket den kommer förstöra den här gången, kommer den att svepa med sig och bränna ner allt i mitt liv, mitt jobb, min familj, mina vänner, mitt förstånd? Kommer något att finnas kvar? För den här elden, den outhärdliga smärtan det tär inte bara på mig, utan på alla i min närhet. Jag gör allt i min makt för att det inte ska drabba någon annan, jag kämpar så mycket att det inte finns några ord för det, att aldrig, aldrig låta det gå ut över någon annan. Att det aldrig ska synas, märkas hur ont jag har. Jag klär mina kolnade bitar i dem bästa kläderna och det finaste sminket och sätter på mig det bredast leendet, allt för att det inte ska synas på utsidan, hur det verkligen ser ut, på insidan. För det är ju människorna runt omkring mig som räddar mig, som gång på gång försöker skrapa upp resterna av mig och bygga upp mig till en människa igen, med en ofattbar vilja att hjälpa mig och ork att lyfta mig och göra mig hel igen. Det är det paradoxala i det hela, att trots att jag är så fruktansvärt olycklig, så är jag samtidigt världens lyckligaste eftersom jag har människor omkring som älskar mig. I min smärta är jag ensam, men jag är ändå inte ensam. Så jag är glad. Jag bara önskar så att jag kunde få någon lättnad, få uppleva hur det känns att vakna upp utan smärta, att se en film utan smärta, att gå en promenad utan smärta, att bara få vara, helt smärtfri, om så bara för en stund. Kanske en dag, det gäller att härda ut tills dess, jag tar ett hårdare grepp om min kudde och försöker stå ut en stund till…

Hej, måste bara säga en sak, jag har köpt en sån rolig present till min sambo, han sover nu, hi,hi men om några timmar ska jag väcka honom med frukost på sängen och då ska han få presenten, åh det kommer kanske bli den bästa presenten jag någonsin köpt tror jag! 😀 Jag gick lite bananas när jag valde ut den kan man säga… men det är ju ändå 35! Can’t wait! Vill ge den nu! 😀 Hoppas att han blir glad! I morgon får ni också veta vad det är! 😀

Här om dagen när jag skulle börja mitt nya jobb, passade jag på att rensa min väska och smörja in den och plånboken med en bra skyddande kräm. Jag har inte gjort det någon gång sen jag köpte den, så det var verkligen på tiden. Jag gick in i Mulberry-butiken på NK där både väskan och plånboken är köpt och bad dem rekommendera en kräm och då tyckte dem att Collonil Delicat Cream var den bästa för det här skinnet. Hur som helst, nu efter jag har dammsugit upp 400 gram kexsmulor från botten och slängt ut 100 kvitton så är det detta som är kvar i min väska. 🙂