Dagen efter vårt bröllop vaknade vi upp fast beslutna om att ta vara på varenda sekund av vår sista dag i New York. Inget mer att fixa, bara njuta av staden och att vara nygifta, underbart!

 

 

Vi bestämde oss för att gå från vårt hotell hela vägen till Norma’s (vår favorit) för frukost/brunch. Av en händelse råkade vi komma rakt på The High Line (som inte fanns sist vi var i NYC). Så fastän det blåste vindar av is gick vi en bit där uppe.

 

 

Så otroligt fint. På sommaren måste det vara magiskt att gå där. Det blir verkligen en andningspaus att komma undan från den galna trafiken.

 

 

 

 

Efter att vi gått klart the High Line uppenbarade sig plötsligt Victoria’s Secrets flag ship store. Wow! 😀 Jag gick in där och sa till M att komma tillbaka om en halvtimme.

 

 

Men precis när det gått en halvtimme och jag trodde jag var klar upptäckte jag att det inte fanns 1 våning, utan 4!!! Så jag fick muta till mig en halvtimme till, he,he. Så mycket fina underkläder och kläder och accessoarer och så billigt! Alltså jag hade kunnat vara där hela dagen, ha,ha.

 

Eftersom vi inte ens ätit frukost än, fick jag nöja mig så och så satte vi kurs mot Norma’s, där det tyvärr var fullt och massor av folk i kö. Man ska nog tänka på att boka bord en lördag i NYC om man vill äta brunch. 😛

 

Men i New York finns ett mysigt ställe i varje gathörn. Vi vandrade uppåt och kom fram till Central Park som låg inbäddat i ett vitt snötäcke, så vackert.

 

 

Där fick jag syn på hotel Plaza och vi gick in i lobbyn bara för att titta. Här har alla de rikaste New York tjejerna sina bröllopsfester. 🙂 Ni har kanske sett filmen Bride Wars?

 

 

Inne på hotellet fick vi se en skylt med namnet The Todd English Food Hall som ledde ner till källaren. Vi var så hungriga så vi gick ner i hopp om att det var en pub med mat. Vi väntade oss en litet ställe men det var istället ett enormt hav av små restauranger som öppnade sig för oss och massor av folk.

 

 

Det här var Plaza’s Food Halls. Vi frågade efter ett bord och blev placerade i Sushi restaurangen. Det fanns alla olika typer av kök här och de lagade maten framför gästerna. Man fick beställa från alla restauranger, inte bara från den man satt vid, det var så coolt, så häftig atmosfär!

 

 

Vilka råvaror, vilken kokkonst, det var fantastiskt att få sitta i New York och se hur dessa extremt talangfulla mästerkockar lagade sushi för hand. Vilka konstverk!

 

 

Jag beställde från den italienska restaurangen, en Lobster Mac’n cheese. OMG, alltså den var sååå god! 🙂 Ännu en av de godaste pastarätterna jag ätit.

 

 

Servicen var enastående trots att det var så mycket folk. Väldigt bra people watching också.

  

 

Efter brunchen/lunchen gick vi en promenad i Central Park medan snöflingorna dansade omkring oss. Det var så häftigt att se parken så här, allt var tyst och vitt jämfört med livfullt och grönskande på våren.

 

 

Tyvärr började det vräka ner snö och blåsa väldigt hård vind så vi kunde inte vara kvar i parken så länge.

 

 

Vi gick ner 5:e avenyn och där… där såg jag plötsligt en flera våningar hög butik uppenbara sig med något turkost i skyltfönstren. Som en självlysande diamant låg den där och mina ben fick plötsligt eget liv, de liksom sprang dit, halleluja… Tiffany’s!

 

Tiffany’s flaggskeppsbutik är verkligen en upplevelse, jag rekommenderar alla som tycker om smycken att gå in där även om man inte kan köpa något. Diamanter, smaragder, safirer, rubiner, det gnistrar och glittrar så att man blir alldeles matt. Längst in i första våningen finns hissarna med konduktörer klädda i uniform som frågar vart man vill åka. Jag visste vart jag ville, he,he, till silversmyckesavdelningen. Jag har ju samlat på små Tiffanyberlocker på ett berlockarmband som jag köpte här i New York förra gången och nu ville jag ha en till!

 

Det är så roligt bara att få köpa något så litet som en berlock. De förpackar den så fint i den turkosa asken med vitt sidenband och lägger asken i den där åtråvärda turkosa lilla påsen. 🙂 Man blir så vänligt bemött att man känner sig som ”a million dollars”. Man får sitt kvitto insatt i ett vitt kuvert och sen liksom svävar man lite på turkosa moln när man går därifrån. 😉

 

 

Efter Tiffany’s blev det ett snabbt besök på legendariska varuhuset Bergdof Goodman, lyx, lyx, lyx. 🙂

 

 

Helt uppspelt av shoppinglycka från Tiffany’s tog vi sen en taxi hem i snöovädret, här åker vi mot en känd byggnad som kalls strykjärnet (Flat Iron Building) efter sin smala, trekantiga form.

Vi vilade en stund på hotellet, bytte om och sen gick vi ner mot Meatpacking, igenom West Village till Greenwich Village. Det hade slutat snöa men var fortfarande sjukt kallt så det kändes som en lååång promenad. 😛 

 

Vi hade läst om Tertulia som är en omtalad tapasrestaurang och Gwyneth Paltrows favorit i New York. I den trånga, högljudda men väldigt mysiga lilla restaurangen åt vi spännande tapasrätter vi aldrig hade ätit förut som tex, ”Grilled cauliflower, olive oil fried hen egg, candied bacon and pine nuts” och  ”Dorade a la plancha, sunchokes, caponata and sunflower seeds”.

 

 

 Det kändes som om vi plötsligt blivit transporterade till Barcelona och gamla stan.

Här har vi fått in Pulpo alla brasa – Grilled Spanish octopus, crispy black polenta, celery root, bell pepper and olivada. 🙂

 

 Efter middagen gick vi in på en mysig bar för att vänta på insläppet till kvällens huvudaktivitet. Vi tog bara ett litet mysigt ställe men när vi kom in visade det sig vara en fyra våningar stor klubb inredd som ett gammalt vardagsrum med heltäckningsmattor i vinrött och tunga gardiner. 🙂 New York bjuder alltid på överraskningar. Där tog vi varsin drink innan vi gick vidare till…

 

 

Smalls Jazz Club. Vi hade fått den rekommenderad av vänner innan vi åkte. Ett supercoolt lite ställe där man går ner i en trång källare. Där spelar några av New Yorks bästa jazzband och den här kvällen var inget undantag, det var ju lördag dessutom. The Winard Harper Group stod för underhållningen! Detta var en helt annan upplevelse än den fina jazzklubben i Lincoln Center. Det här var ruffigt, trångt, stökigt och musiken var råare, galnare och mer dirty på något vis. Helt annorlunda men lika härligt! De hade en jazzsångerska iklädd afrikansk dräkt som sjöng något helt otroligt grymt, Jazzmeia Horn. En perfekt avslutning på en maxad New York dag! 🙂 Sen var jag så slut att jag somnade stående och M fick fånga upp mig och fixa en taxi tillbaka till hotellet, he,he.

 

 

 

 

Efter vigseln fick vi ställa oss mitt på 5:th Avenue i våra bröllopskläder och försöka få tag på en taxi. Det fanns verkligen inte en enda ledig och vi höll på att frysa ihjäl så tillslut fick vi hoppa in en svarttaxi. Han kunde knappt engelska, körde som en galning och tog hutlöst betalt, ha,ha. Men hem kom vi! 🙂

 

Vi var så lyckliga att vi var gifta, att allt hade gått så bra och blivit så fint, så jag kunde inte låta bli att hoppa runt i sängen av lycka, ha,ha.

 

 

Jag bytte om till min andra bröllopsklänning, en vit kort variant från Forever Unique som var liiite lättare att röra sig i än min stora tyllklänning. Jag tog på mitt eget lite färggladare läppstift, behöll mina rosa Louboutins, den lilla pälsboleron och tog med mig min ljusa Mulberryväska. 

 

 

Hotellet hade hjälpt oss att boka bord på legendariska Four Seasons Restaurant  i ”The Pool Room”.  Här firade John F. Kennedy sin 45-års dag precis innan Marilyn Monroe sjöng sin sexiga ”Happy Birthday Mr President till honom. Här har även Elton John haft födelsedagskalas, president Obama liksom Johnny Depp har ätit här och Aretha Franklin sjöng här på ett omtalat gaybröllop. 2010 gifte sig Bethanny Frankle vid poolen och förra året höll prins Harry av England en privat middag här för New Yorks societet. The Pool Room är förresten med i nya filmen Wolf of Wall Street där Leo DiCaprio friar till Margot Robbie, (såg vi precis igår). Vi ville ha en fin restaurang med dress code. Och det fick vi!

Tyvärr fick vi också en taxiförare som bara hade kört i New York i en vecka så han hade ingen aning om vart restaurangen låg. Han släppte av oss flera kvarter för tidigt och när vi frågade en man om hjälp skickade han oss att gå två kvarter i snöstormen åt helt fel håll ha,ha, i Louboutins… 😛

 

 

Men tillslut kom vi fram och det var verkligen en upplevelse bara att gå in där. Det kändes i luften att det var en restaurang med anor och framför allt syntes det på de övriga gästerna. The Pool Room är precis som namnet avslöjar uppbyggt runt en pool som är vackert belyst och runt poolen står körsbärsträd. Gardinerna av metall böljar på något magiskt sätt av sig själva nedför fönstren som går från golv till tak och det spelas vacker klassisk musik som ackompanjerar porlet från poolen. Det var fullsatt men sorlet dämpat.

 

När vi väntade på att bli placerade kom ett följe med några äldre kvinnor och män fram till oss. En utav damerna började prata med oss och frågade om vi hade gift oss och gratulerade oss. Hon frågade vart vi var ifrån och gav mig massor av fina komplimanger både för min klänning och för min figur. Hon var verkligen snäll mot mig. Hon hade mörkt tjockt hår, uppsatt i en hög knut på huvudet, väldigt mycket makeup som var fint lagd, halsen och örsnibbarna fullkomligt dignade av stora juveler och över axlarna bar hon en enorm, fotsida cape av mink. Innan hon gick sträckte hon fram en hand fylld av stora diamantringar på varje finger och kände på min lilla fuskpälsbolero från Asos och sa att jag var så vacker så att M verkligen borde köpa mig en längre päls. Ha, ha, ha. Diss eller komplimang? (Om M skulle komma hem med en äkta minkpäls till mig skulle jag nog inte prata med honom på en månad, men det sa jag inte).

 

Det var en väldigt speciell dam med en otrolig pondus i 60-70-års åldern. Männen de hade med sig såg roliga ut med sina rynkiga ansikten som var solbrända till fägen av kola med tänder som var kritvita och perfekta (fasader så klart). Man är inte van att se gamla gubbar med filmstjärneleenden i Sverige direkt. När vår kypare visade oss vägen till vårt bord kom en annan exalterad kypare fram till oss gestikulerade vilt och frågade om vi visste vem det var som precis gett oss komplimanger. Nä, vad då, var det inte bara en rolig dam? Nej, det här var tydligen Cindy Adams, New Yorks främsta skvallerkolumnist och socitetslejon! Vi som inte kände till henne innan, blev ganska förvånade att kyparna som var så uppspelta att de nästan klappade händer, ha,ha. Jag googlade henne när vi kom hem och tydligen är hon 84 år! Det hade vi aldrig i livet kunnat gissa! Alltså hur mycket botox? Cindy Adams har skrivit sin egen sida för New York Post ”Page Six” sedan 1979 och bor numera i en 9-rums våning på Park Avenue med en terass som bara den är 93 kvadratmeter! 🙂 Hon är känd för att ta med sig sina hundar till New Yorks finaste restauranger men den här gången hade hon inga hundar med sig. Däremot hade hon sin privatchaufför som väntade utanför tills de hade ätit klart. How very uptown! 😉 

 

Alla kyparna i restaurangen var män i övre medelåldern  uppklädda till tusen och de hade väldigt speciellt maner. Här blev jag kallad Mrs. och Madame för första gången, det kändes härligt! 🙂

 

Vi åt en god middag med förrätt, huvudrätt och efterrätt. Vi åt bland annat Bluefin sashimi ravioli, Maine Lobster dumplings och Rack of lamb som var en specialrätt som lagades för två. De kom in med en hel vagn och två kypare hjälptes åt att skära upp steken efter konstens alla regler. De verkade ta sin uppgift på största allvar om man säger så. 😉 Efter middagen fick man ett berg av rosa sockervadd till bordet som var upplyst inifrån. M var inte lika förtjust som jag och det slutade med att M fick stoppa mig från att äta upp hela berget själv, ha,ha.

 Det var verkligen en upplevelse att gå till Four Seasons men det är ganska gammaldags, medelåldern är hög och maten, om än god, är inte så nytänkande. Det roliga med Four Seasons är just att det är så elegant, historiskt och fint, det passade bra för en romantisk bröllopsmiddag för två. Jag kan också tänka mig att det är ett perfekt ställe att ta med sina föräldrar till om det är något speciellt som firas.

 

 

Fast bredvid oss hamnade tre ungdomar i 20-års åldern, uppenbarligen från Manhattan. De var sååå otroligt snobbiga, blasé och allmänt uttråkade att det kändes som om man var med i en film när man betraktade dem. De unga killarna var klädda i Hermès från topp till tå med klockor så stora att de tog upp halva armen. De beställde in en 9-rätters avsmakningsmeny som de knappt åt av utan mest dissade. De fick in drink efter drink efter drink och hink efter hink med vin och champagne som de knappt drack. Det måste ha kostat dom en förmögenhet men inte en enda gång såg de ut att ha roligt! 🙂

 När jag gick till damrummet var det många gäster som kom fram och frågade M om vi hade gift oss och gratulerade, så vi hade i alla fall väldigt roligt!

Mätta och belåtna åkte vi hem till hotellet. Där var det kö runt kvarteret för att få komma in till en av New Yorks just nu hetaste nattklubbar, PHd som ligger i toppen av Dream Downtown. Vi hade bett dörrvakten att sätta upp oss på gästlistan eftersom vi ville dansa lite på vår bröllopskväll. Jag hade läst innan hur svårt det var att komma in på klubben så det var roligt bara att få sen den och att få gå före alla i kön, he,he. På sommaren kan jag tänka mig att den är helt fantastisk med sin takterass som blickar ut över hela staden.

 

Men oj, det här var ingen dansklubb med härlig stämning, det här var Stureplan och St Tropez, fast i New York. Vi beställde var sin drink i baren och satt stumma av förundran och tittade på spektaklet. Killar med backslick och fina skjortor satt vid reserverade bord som dignade av spritflaskor för 1200 dollar styck och jättelika champagneflaskor i ishinkar av silver. 😛 Runt borden hängde drivor av unga tjejer med tjocka lager makeup, milslånga bara ben, skyhöga klackar och kjolar kortare än grytlappar. Många kändisar har varit här som Beyonce och Jessica Biel men vi såg ingen kändis just då, bara ett hav av människor mer upptagna av att se bra ut än att ha roligt. Det här var stället alla vill bli ”sedda” på eller fixa en ”vän” för natten. Det var inte riktigt… vår grej, ha,ha. Men det var roligt ändå att ha varit där. Jag styrde stegen mot en reserverad soffa med drinkbord på terassen och hoppade upp i soffan för att se hela New York och dansade en låt för mig själv, ha,ha. Ingen kom och sa till så antagligen såg M i sin smoking ut att kunna ha reserverat det där bordet. 😛 (Eller så var det ingen som vågade säga till de galna svenskarna som inte fattade etiketten där uppe).

 

 

 

 

På väg ner i hissen mötte vi ”the guest manager” för hotellet och Phd. När han såg våra bröllopskläder ville han absolut skicka något till vårt rum för att fira.

 

Kl 1.00 på natten fick vi färska jordgubbar och en silverhink med champagne uppsänt till vårt rum från managern som present och där fortsatte vi vår egen fest (bästa festen) skålandes och dansandes i mina Just Married panties från Victorias Secret (TMI?) långt in på småtimmarna med Empire State Building som utsikt.

 

 ♥♥♥

 

 

 

Som ni redan har läst här så var vi nu framme vid Top Of The Rock (en sevärdhet i New York) för att ta våra bröllopsfoton. Det är en jättehög byggnad man åker upp i och där har de flera olika nivåer där man kan se ut över hela New York. 

 

 

Som tur var så hade de inget alls emot att vi var sena. Tvärt om, vi fick världens finaste bemötande. Varenda en i personalen vilket säkert var ett 50-tal olika personer, tjoade och skrek grattis och wow, ”you look gorgeous” och det blev total uppståndelse när vi kom infarande där i våra bröllopskläder. Vi slapp åka hiss med alla turister som skulle upp utan vi fick åka vår egen privata VIP hiss och personalen där var så otroligt hjälpsamma att jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det. 

 

När man ser bröllopspar i Sverige ute så är alla så tysta och stirrar. Här blev det världens fest! Alla som var där för utsikten stannade och tog kort och gratulerade och gav oss så mycket fina komplimanger att jag nästan inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag drabbades av totalt blyghetsanfall med tunghäfta i början. Men sen var det så roligt att det släppte och jag kunde säga tack till alla härliga människor. De gjorde verkligen vår dag extra speciell! Och när jag ser ett bröllopspar i Sverige nästa gång ska jag säga grattis för nu vet jag hur glad man blir!

 

Jag fick höra allt från drömbrud, till prinsessa, till Barbie, till att M var en ”lucky man” (fastän det ju är jag som är the lucky one). Eftersom håret blåst all världens väg, slöjan höll på att lossna hela tiden, ögonen rann, näsan blivit röd i kylan och klänningen var svart av snöslask undertill så gjorde det väldigt gott för självförtroendet och jag blev så glad! Att få känna sig fin just på bröllopsdagen betydde mycket.

 

 

Väl ute i blåsten i 16 minusgrader, högt där uppe, var det så kallt att jag nästan frös till is på sekunden. Men, som tur var så strålade solen! Och lyckan, solen, kärleken och allas fina ord värmde upp oss. Hela New York fullkomligt badade i gnistrande solsken och det gjorde att bilderna blev så fina och att man såg långt, långt bort. (Fotografen berättade att han haft otur med dimma och dis där annars). Vilken tur! ♥

 

 

Vi tog även foton inne för att inte bli alltför kalla och där var många fina miljöer.

 

 

 

 

Vi fick posera för många hobbyfotografer och turister och många kom fram och frågade oss saker. Jag fick också hjälp med att rätta till slöjan som bara ville ligga fel hela tiden av den här snälla kvinnan. 🙂 Önskar jag hade haft henne i kyrkan också, ha,ha.

 

 

När folk frågade och fick vet att vi var från Sverige blev de extra förtjusta. Över lag är det tydligen otroligt trendigt just nu med allt skandinaviskt i NYC fick vi veta, allt från inredning, till mode och musik och mat, roligt!

 

 

 

Den här bilden är en utav mina absoluta favoriter. Jag älskar höjden i taket och det vackra kristallspelet som hänger där, mycket är det nog för att den liknar en bild ur Vogue jag såg en gång, fast då var det inte ett brudpar utan en modell med pastellfärgad Diorklänning på bilden. 🙂 Här var det en kvinna som kom fram till mig och frågade vart min bröllopsklänningar var i från och sa om och om igen att det var den vackraste klänningen hon hade sett. Hon kanske bara var snäll men det var väldigt roligt att höra från en som bor i New York och måste se magiskt vackra bröllopsklänningar var och var annan dag. Extra kul också i och med att jag köpte den på Ebay! 🙂

 

  

Efter Top Of The Rock försökte vi ta några bilder på gatan också, men det var riktigt svårt. Jag frös så jag skakade (trots att jag hade underställ av ull under klänningen, ha,ha (inget raffsett här inte). Men vi fick faktiskt några fina där också. Klänningen blev hur smutsig som helst men det var det värt! 🙂

 

 

Även här blev det kaos på gatan med folk som skrek grattis och hur fina vi var, människor som stannade och tog bilder, bilar och långtradare som tutade och vevade ner rutan och hejade. Hela upplevelsen med alla varma, härliga människor gjorde dagen och fotograferingen till ett minne för livet!

 

 

Tack Mikael för ett strålande jobb med fotograferingen!

♥ 

 

  

Den 3:e dagen i NYC vaknad jag upp med fjärilar i hela magen. OMG, this was the day! Vi skulle gifta oss! Jag blev förvånad över hur pirrigt det kändes även fast vi inte hade familj på plats. Det är en stor dag, man vill att den ska bli underbar och att inget ska gå fel utan att hela dagen ska vara fylld av glädje. Efter att ha varit med på 6 bröllop de senaste åren så vet jag att det alltid händer något. 🙂 Skulle jag få ett bridezillamoment? Skulle vi komma i tid till kyrkan? Skulle fotografen dyka upp? Skulle hår och makeup bli bra? Skulle jag ha för ont? Skulle jag säga rätt i kyrkan? 🙂 Många tankar snurrade runt i huvudet. Men en sak var jag helt säker på, att jag gifte mig med med mitt livs kärlek och att jag inte ville något hellre än att det skulle bli vi två för alltid. ♥ Idag skulle det ske och därför var det den bästa dagen i mitt liv!

 

 Vi satte klockan tidigt och gick ner till Melvins Juice Box för lite frukost men det var svårt att få plats med någon mat när magen var helt full av galna fjärilar. 🙂 Jag duschade och tvättade håret och tog på bodylotion och allt var lugnt och behagligt och gick som det skulle.

 

 

Jag hade köpt en liten silkeskimono från Victoria’s Secret där det stod Bride på ryggen meed gnistrande stenar och den hade jag på mig när jag gjorde mig i ordning. 🙂 Små detaljer gör dagen extra fin!

 

  

Jag ville ha en naturlig makeup med mycket glow och en vacker håruppsättning med romantiska lösa lockar. De här bilderna hade jag skickat till stylisten i förväg.

 

 

Vi skulle träffa fotografen kl 13 och vara i kyrkan kl 15. Jag hade sagt till La Voila att jag ville vara klar kl 12.30 senaste för att ha tid på mig att ta det lugnt en halvtimme innan vi skulle åka. De föreslog att stylisten skulle komma till mitt rum kl 10. Jag trodde det skulle vara gott om tid för att sätta upp håret, lägga makeup och klä på mig bröllopskläderna. 

 

 

Strax innan stylisten kommer ringer fotografen och säger att vi måste vara klara kl 12.30 istället för 13.00 för att vi ska hinna i tid till Top Of The Rock. Okej inte helt bra, men vi hinner säkert ändå tänker jag. 

 

  

Stylisten kommer inte för än kvart över 10 men jag är ändå ganska lugn, vi kommer att hinna. Hon heter Eva Notis och visar sig vara helt fantastisk. Hon har jobbat som stylist i New York i 7 år och hon sköter om alla Kleinfeld’s brudmodevisningar. Kleinfeld är den finaste brudklänningsbutiken i New York och den har en egen tv-show som heter ”Say Yes To The Dress”. Det kändes som en lyckoträff att få någon så erfaren och duktig på just brudmakeup och hår. Hon var så trevlig och rolig, i avsaknad av mina bästa vänner så blev hon som en stand in vän jag kunde skratta och prata med.

 

 

Enda problemet var att hon sa att hon inte kunde hinna bli klar till 12.30. Men att säkert fotografen inte hade några problem med att vänta. Och att fotografen alltid brukar ta bilder när man gör hår och makeup. Jag försökte förklara att det inte var tänkt så i detta fallet men hon ville helt enkelt inte lyssna. Då, började jag bli stressad. Det var lite synd att det blev stressigt med stylingen för det är ju annars en väldigt rolig del. Nu blev det istället att varje gång hon frågade om det var bra, sa jag, visst jättebra, bara för att hon skulle gå vidare till nästa moment.

 

 

 

M började också inse att jag inte skulle hinna och sprang ner och köpte lite yoghurt till mig som jag försökte få i mig medan hon la makeupen, men det var ju helt omöjligt att försöka äta när någon grejer i ansiktet hela tiden, ha,ha.

 

 

 

11.25 satt jag fortfarande i stolen och hade inte börjat ta på mig bröllopsklänningen. Jag hade bara grundmakeup men det fick gå, håret var i alla fall superfint! Nu började makeupartisten också bli sueperstressad och snabbt som sjutton hjälpte hon mig dra på bröllopsklänningen. Vilket var skitsvårt utan att förstöra håret och makeupen.

 

 

När jag precis fått den över huvudet ringde det från receptionen och meddelade att fotografen var där. STRESS! Jag var ju inte alls klar!

 

 

Han fick komma upp till rummet medan vi rusade runt som galningar, ha,ha. Stylisten försökte snöra klänningens korsettdel medan jag försökte ta på mig underkjol och skor och M försökte sätta på mig örhängen (vilket han aldrig gjort innanI) och fotografen fick försöka trassla upp halsbandet som hade snott ihop sig i asken när jag inte lyckades.

 

 

 

Precisinnan jag pressade mig ut genom dörren i ett moln av tyll nålade hon fast slöjan på 2 sekunder. Jag hann inte se var eller hur det såg ut. 🙂 Hon la också ett läppstift som jag aldrig hann se färgen på (det var lite ljust i min smak såg jag långt senare efter fotograferingen men det är ju detaljer).

 

 

 

Samtidigt skrek fotografen att vi skulle titta i kameran och posera, puh. Vi fick lämna makeupartisten på rummet och springa ner till bilen som väntade på att ta oss till Top Of The Rock.

 

 

 

Tyvärr hann inte stylisten spraya min frisyr och jag kände att slöjan hängde löst redan i lobbyn.

 När vi gick ut genom svängdörrarna kom en sån där vindfläkt igång som de har ibland och blåste hela frisyren åt helvete, ha,ha. Och kylan som slog i mot mig var bedövande.

 

 

Väl ute på gatan i snöslasket skulle jag försöka ta mig runt bilen till framsätet med alla väskor, fårskinnskappor och vantar, samtidigt som jag skulle försöka hålla upp släpet från marken och hindra slöjan från att åka ur, trippandes i mina Rosa Louboutins i geggan. 🙂 Jag ville ju inte att klänningen skulle vara dränkt i svart snöslask redan innan fotograferingen. Då kom mitt bridezillamoment tyvärr, ha, ha. Och jag skrek ut order till stackars M och fotografen hur de skulle hjälpa mig in i bilen och hålla mina jackor och lägga min väska i bilen. Ooops, det gick visst inte att få en helt stressfri dag hur väl man än hade planerat. ;P

 

 

Jag var inte heller beredd på hur otroligt otymplig klänningen skulle vara att ta sig fram i, ha,ha och väl i framsätet satt jag inklämd med så mycket tyll omkring mig att jag knappt kunde se ut. Tyvärr var det fredag kl 13 i NYC och trafiken stod helt still. Vi hade fixat förbetalda biljetter för 3 personer till Top Of The Rock som gick ut kl halv 2 och där satt vi i bilen och såg minuterna ticka iväg och vår fotografering försvinna. När vi frågade fotografen om de väl ändå inte skulle släppa in oss även om vi kom lite sent, så trodde han inte det. Aaaah, stress igen! Jag visste varken hur frisyren eller makeupen såg ut eller om slöjan fortfarande satt fast när vi äntligen var framme vid Top Of The Rock men jag fick helt enkelt hoppas på det bästa och bara släppa det. 

 

 

Så här i efterhand tycker jag att det var en fantastisk upplevlese och så lyxigt och roligt att få en superstylist till hotellrummet, att få proffsig makeup lagd och en vacker frisyr. Både hår och makeup blev ju jättebra ändå trots tidsbristen. Jag önskar att jag hade haft en timme till, då hade allt blivit perfekt, men det hör ju lite till charmen med en bröllopsdag att det inte blir riktigt som man har planerat. Däremot blev det ett sagobröllop och en drömdag som jag kommer att minnas med lyckotårar i ögonen så länge jag lever!

 

 

Nu var det dags för fotografering med hela New York som bakgrund, wow! 😀

 

To be continued…

 

 

 

 

Första dagen i New York (som retsamt nog skulle varit vår andra) vaknade vi till den underbar utsikten över hustaken i Meatpacking, Chelsea Market och Empire State Building och SOL.

 

Vi började med en underbar frukost på Melvins Juicebox som har öppnat i Dream Downtown där vi bodde. Underbara färskpressade juicer och allt är organic, härligt!

 

 

 

M beställde amerikansk frukost och jag beställde en morots, päron och äpplejuice som var ljuvligt god och en stor tallrik amerikanska blåbärspannkakor med lönnsirap, mums!

 Enda minuset var att det var så fruktansvärt kallt. -15 och isande vindar ute gjorde att det även var så kallt inne i restaurangen att vi fick hämta jackor och filtar för att stå ut, ha,ha. Vi behövde till City Clerk för att ansöka om marriage license men eftersom kontoret låg på andra sidan stan och det fortfarande var hopplöst svårt att få tag i taxi, kunde vi helt enkelt inte hinna det innan vi skulle vara i svenska kyrkan kl 11.

 

 

Som tur var fick vi tag i en taxi som tog oss till kyrkan så att vi kom i tid. Där fick vi träffa vår underbara präst som hette Agneta. Hon var så varm och härlig och den modernaste präst jag träffat. Vi fick berätta lite om oss själva, våra 11 år tillsammans och vad vi tycker bäst om med varandra, vad vi tänkte första gången vi såg varandra med mera. Jag tyckte så otroligt mycket om henne från första stund.

 

Efter samtalet fick vi öva lite på hur vi skulle gå in och stå och i vilken ordning allt skulle ske. (Tyvärr kom jag inte ihåg något alls när det väl var dags men det är en annan historia, hi,hi).

 Vi träffade också musikansvarig och testade vår musik och valde ut två fina psalmer till vår vigsel.

När vi var klara i kyrkan insåg vi att det var för sent att ta oss till City Clerk den dagen. Det betydde att vi var tvungna att komma dit på morgonen nästa dag om vi skulle få bli gifta, stress!

 

 

Nära kyrkan låg Rockefeller Center som vi stannade vid och njöt av att äntligen vara i vår favoritstad. NYC Love!

 

 

Det var så sjukt kallt men jag försökte så gott jag kunde att klä mig snyggt ändå i skinnbyxor från Club Monaco, jacka med pälsärmar från Nelly Trend som jag fyndat på rean precis innan jag åkte, min färgglada Balenciaga väska och lila halsduk i kashmir.

 

 

Efter Rockefeller Center stötte vi som av en händelse på Juicy Couture’s flaggskeppsbutik på 5:th Avenue. Åh vilken drömbutik, jag hade kunnat vara där i timmar! Så fint inredd, man vill bara ha allt men jag lyckade ändå komma ut tomhänt! 🙂 M fick som tur var lite shopping när vi hittade Hollister som hade grymt mycket snygga kläder till bra priser.

 

 

 

 

Nu var det hög tid att köpa vigselring till mig om vi skulle hinna få den innan bröllopet. Vi styrde stegen mot Dimond District i midtown där diamant och juvelerarbutikerna ligger vägg i vägg på båda sidor om en lång gata. Vi tittade i hur många butiker som helst, men där jag hittade en jag ville ha så kunde de inte hinna få den färdig till fredag. Och av de som var eller kunde bli färdiga var de visserligen superfina allihop men, det var ingen som var den där ultimata drömringen som jag hade drömt om. Jag ville ha en emerald cut ( i Sverige kallad baguetteslipad) för att matcha min förlovningsring som har många små emeraldcut-stenar.

 

När vi nästan var på väg att ge upp ramlade vi in i den näst sista juvelerarbutiken på gatan och där, där hade de emerald cut diamanter. Efter att ha tittat på så mycket diamanter av enorma storlekar blev jag lite synskadad och fick för mig att jo, en hel carat vill jag ju ha, åtminstone… hm… Hur tänkte jag där egentligen? Det är ju en jättestor sten. 😀 Men när jag har fått för mig något alltså… 😛

 

 

I USA väljer man diamanten först och sen vilken setting den ska ha och vilken typ av ring. Man börjar med att välja antal carat, sen får man titta på olika diamanter i den storleken. Efter det får man titta på deras färg, ju vitare desto finare och dyrare på en skala från D till Z. Där D är helt färglös och Z är lätt gul. Vi valde H som betyder nästan färglös/vit. Den valde vi eftersom klarheten på just den diamanten var VVS2 vilket är i kategorin så klar den kan bli om den inte är så kallad flawless (vilka är extremt ovanliga diamanter). Klarheten är nämligen viktigast när man väljer just emerald eftersom den är slipad på ett sånt sätt att den tydligare än någon annan slipning visar orenheter (så kallade inneslutningar). Därför var det fantastiskt att få en ring med den otroliga klarheten. När diamanten var vald (och M började svettas lagom mycket eftersom vi inte visste priset än) hittade jag en ring i vitguld med många små runda diamanter som ledde upp till en rosettformad infattning där diamanten skulle sitta. Den satt också tillräckligt högt för att gå över min andra ring precis som jag önskat men som ingen annan ring hade gjort. This was the ONE! Jag kände i hela hjärtat att det här var drömringen! Och jag visste att om jag fick just den så skulle jag älska den i hela mitt liv. Den blev många tusenlappar dyrare än vad M hade budgeterat för men nu efter lite efterforskningar vet jag att vi har betalat väldigt mycket mindre än vad en sån ring kostar i Sverige. Ett riktigt kap blev det mycket tack vare dollarkursen. Jag kan fortfarande inte fatta att M köpte drömringen till mig. Jag är så glad, så glad över den här ringen att jag går in i väggar för att jag går och tittar på den, ha,ha. (Fler bilder kommer i ett separat inlägg)!

 

 

 

Efter diamantjakten var vi så hungriga! Jag fick syn på en restaurang där de specialiserade sig på hummer som hette City Lobster så vi slank in där trots att vi inte visste något om stället. Det är det som är så mysigt med NYC, vart man än går finns det spännande butiker och fantastiska restaurangen i vart enda hörn!

 

 

 Efter ringköpet hade jag dock lite ångest så jag tog inte hummer eftersom det var så dyrt ha,ha, men jag fick en annan god rätt med grillad räkor och M en hummersallad. 🙂

 

På vägen hem stannade vi på Magnolia Bakery (känt bla från Sex And The City) och köpte ljuvliga cup cakes. Mmmmmm!

 

 

 

När vi kom tillbaka till hotellet berättade vi i receptionen att vi skulle gifta oss i övermorgon och då fick vi en gratis uppgradering till ett betydligt större rum med samma fina utsikt. Vilken tur att vi fick det kan jag säga! Det första rummet var så litet att bröllopsklänningen tog upp typ hela rummet och M ramlade och slog sig varje gång han skulle försöka nå sin sida av sängen. Hotellrummen i New York är så små ibland att man kan tro att man fått en garderob istället för ett rum.

 

Det nya rummet var supersnyggt inrett med metall och cirklar som tema. Fönstren är också cirklar och det var högt i tak.

 

 

Underbara skönhetsprodukter från Etro och duschdraperiet var av metallmesh, coolt!

 

 

Efter att vi packat upp väskorna och hängt upp bröllopsklänningen ovanför sängen tog jag på mig ringen (jag vet, fusk innan bröllopet, men jag kunde inte låta bli) och åt upp cup cakesen i sängen. 🙂 Sen la jag försiktigt tillbaka den igen i sin ask och in i kassaskåpet, innan vi somnade trötta efter en första och väldigt kall men fantastisk dag i NYC.

 

(Och ja, det första jag gjorde nästa dag innan M hade vaknat var att tassa fram till kassaskåpet ta ut och ta på mig ringen igen och så satt jag där med världens fånigaste leende, ha,ha). Dimonds are a girls best firend var det visst någon som sa… 😉

 

 

 

 

  

Den 21 januari gick vi upp kl 4 för att åka till Landvetter, flyget mot Paris skulle lyfta kl 6.55 och vi skulle vara på väg till vårt bröllop i NYC. Jag fick efter lite diskussioner checka in min extra resväska som jag fick betala dyrt för, men det var det värt för att få med bröllopsklänningen! 🙂

 

 

 

Resan till Charles de Gaulles på lite mer än 2 timmar gick bra men när vi landade hamnade vi långt, långt bort från huvudbyggnaden. Vi fick sitta kvar på planet en evighet innan vi blev infösta i en barack där våra pass skulle kontrolleras rigoröst igen, trots att vi självklart visat upp dem när vi steg på planet. Jag har en sjukdom som ni alla vet som gör att varken njurar eller blåsa fungerar som de ska. När jag måste gå på toaletten så måste jag g,å helt enkelt. Får jag inte tillgång till toalett så blir smärtan värre och värre tills jag svimmar eller blåsan spricker i värsta fall eftersom den är så tunn. Så det var kris redan när vi kom in i baracken och där finns ingen toalett. Jag frågar och frågar varenda vakt jag kan se men alla säger att det inte finns någon toalett och att jag måste ställa mig i den milslånga kön till passkontrollen. Det är hundratals personer framför och de har 2 kontrollanter som arbetar i snigelfart. Panik, panik. 

 

När vi efter allt för lång tid väl är igenom passkontrollen är min smärta så svår att jag gråter och knappt kan gå. Det får ha gått väldigt långt för att jag ska gråta offentligt. Då hör vi hur två damer skriker åt oss och alla andra på franska att vi ska ställa oss i kö för att åka någon jäkla buss bort från baracken. Jag nästan kryper fram till dem och bönar och ber om en toalett mellan tårarna, men de skiter fullkomligt i mig, trots att jag visar upp mitt medical emergency kort som jag har med mig. Det är inte bara mig de vrålar åt, utan även förvirrade pensionärer och andra som inte förstår ett ord franska. Vi måste nämligen själva med hjälp av en tavla lista ut vilken färg på bussen vi ska ta. Alltså vi blev verkligen behandlade som djur i den där baracken, fösta åt ena och andra hållet, vrålade åt och bokstavligen knuffade hit och dit. Jag har rest mycket och jag aldrig varit med om att bli så illa behandlad. Fy fan, jag vill aldrig åka till den flygplatsen igen!

 

Tillslut kommer vi på en skakig buss som säkert kör omkring med oss i 15 minuter, men bussföraren som ser hur fruktansvärt dåligt jag mår är i alla fall snabb med att släppa av mig först och när jag väl ramlar in i den stora terminalen så finns det en toalett där. Den mest akuta smärtan lättar men när smärtsystemet väl är upptrissat på mig så är smärtan värre under lång tid. Det finns dock ingen tid att sitta ner och vila vi måste igenom en säkerhetskontroll igen och ännu en passkontroll. Av med alla väskor, jackor, halsdukar, koftor och skor och igen, lång, lång kö. Vi trodde två timmar i Paris skulle vara helt tillräckligt men nej. Vi måste springa till gaten för att inte missa vårt plan till New York och väl framme vid gaten åker vi in i ännu en kontroll där vi blir förhörda om vårt bagage, vår relation, vad vi ska göra i USA med mera och vi måste visa pass IGEN! Alltså visst, säkerheten ska ju vara för ”vårt eget bästa” men i Paris kändes det mer som om de ville missbruka sin makt och få oss att känna oss mindre värda.

 

 

När vi äntligen ska gå på planet till NYC upptäcker vi att det står ett 70-tal tjejer i kön, alla i samma ålder ca 16 år, alla väldigt lika varandra och alla väldigt högljudda och exalterade. När vi kommer på planet inser vi att vi är placerade mitt ibland dem, i den bakre delen av kabinen. De första timmarna skrattar vi mest åt att de är så galna, vi tänker att de väl lugnar ner sig snart. Men nej, de har uppenbarligen aldrig varit på ett flyg förut. De skriker och gapar, byter platser med varandra, pratar konstant och hysteriskt på hebreiska och franska, vägrar sitta ner när flygvärdinnorna ber dem, vägrar ta på sig säkerhetsbältena när det är turbulens.

Vi försöker titta på filmer men det går inte att höra något i hörlurarna för att ljudnivån är så extrem runt omkring oss. Jag behöver desperat få vila eftersom smärtan är så jobbig men det är helt omöjligt. Efter 8 timmar är mitt tålamod helt slut och även flygvärdinnornas som ideligen får säga till dem.

 

När vi äntligen närmar oss JFK för att landa börjar turbulensen bli kraftigare och kraftigare och på kartan framför oss ser vi hur vi flyger förbi New York. Så småningom ropar kaptenen ut vad det är som händer, men det går självklart inte att höra något eftersom tjejerna fortsätter att skrika hela tiden. De skiter i vad som sägs eftersom de inte förstår engelska. Men när de ropar ut något på franska, ja då tystnar de tillfälligt och ännu mer hysteri utbryter. Jag går bak i kabinen för att fråga och får höra att vi inte kan landa på JFK, hela flygplatsen är stängd pga. av snöstormen som vi befinner oss mitt i.

 

Vi cirklar i närheten men snart få vi hör att vi inte har tillräckligt med bränsle så vi måste nödlanda någonstans. Valet blir Pittsburgh. När vi efter 1-2 timmar går ner för landning där, utbryter tumult i flygplanet eftersom tjejerna inte vill sitta ner och inte vill ha på sig sina säkerhetsbälten. Flygvärdinnorna/värdarna springer fram och tillbaka och nästan brottar ner tjejerna i sina stolar, men de fattar verkligen inte, helt otroligt. De verkar ha precis noll förståelse för säkerhetsrisker och flygregler och noll respekt för sina medmänniskor. 

 

När vi äntligen har landat börjar tjejerna springa omkring i hela planet och de andra passagerarna börjar få nog, folk skriker till dem att de ska vara tysta. Varpå en av ledarna för dem, som inte har gjort ett skit för att lugna ner dem, hamnar i bråk med en utav de andra passagerarna. Fler och fler lägger sig i och snart blir stämningen väldigt hotfull. Svordomarna haglar genom luften och jag börjar bli rädd. All flygpersonal rusar dit och försöker gå emellan de som bråkar. Tillslut får en utav de som inte står ut med ljudnivån från tjejerna flytta längre fram i kabinen och jag önskar med hela mitt hjärta att det vore jag. Jag funderera på att också ställa till en scen men är för rädd att bli avslängd av planet. 🙂

 

 

 

Vi får information om att vi inte kan gå av planet eftersom de inte har passkontrollanter på plats i Pittsburg, så vi måste stanna i planet. De delar ut vatten men maten är slut för länge sen och vi är väldigt hungriga. Sen får vi också höra (av personalen, eftersom det fortfarande inte går att höra vad kaptenen säger i ljudnivån) att det är ett tekniskt fel på planet och de måste hämta en reparatör från en annan stad. Hurra vad roligt! Jag börjar känna mig så instängd att det är svårt att andas och så hungrig att jag inte vet vart jag ska ta vägen och så sjukt trött på tonårstjejerna att jag själv hade kunnat börja slåss med dem. 

 

När reparationen väl är utförd har vi varit på planet i 14 timmar, dubbelt så länge som det var meningen att flygningen skulle ta. Då öppnas JFK för trafik igen och vi får äntligen lämna Pittsburgh! Hurra! När vi ska landa säger kaptenen att han ”ska försöka landa” trots svåra kastvindar och mycket dålig sikt. Åh, okej, jag är inte det minsta rädd… :O

 

 

Men ner kommer vi och när vi är på marken har jag så ont att jag bara gråter igen, jag får som tur är lov att gå till toaletten trots att inte skylten är släkt. En flygvärd kommer springande för att brotta ner mig men de ropar ut att det är en emergency och jag får lova att gå in. Puh.

 

När vi väl är av planet är det dags för immigration control. Vi får stå i evighetslång kö igen och när vi väl kommer fram till förhörsbåset så har vi fått fel antal lappar att fylla i av flygvärden som vi gång på gång frågat om det verkligen är rätt. Aaaargh! M blir insläppt i landet men inte jag. Där står vi på var sin sida och stirrar på varandra och kan bara inte tro det. Jag får i alla fall tillslut en ny lapp som jag får fylla i och som tur är har jag kvar boardingkortet med numret på flyget m.m. Efter ett antal stränga frågor, fingeravtryck och fotografering blir även jag insläppt, puh!

 

Nu ska vi bara hämta bagaget så är vi äntligen i NYC! Hurra! Eller…? Nej! Vi väntar och väntar och väntar på vårt bagage. På grund av snöstormen är det kaos på bagagebanden och det kommer en väska var 5 minut. Efter 1 timma kommer en utav våra väskor. Efter 1 och en halv timma… stannar bandet. Våra andra två väskor med bröllopskläderna har inte kommit fram. Det är som en dålig film, allt, precis allt går fel.

 

Vi går fram och pratar med en vakt och får först höra att de inte kommit med planet. Men sen ringer hon och frågar någon som försöker spåra väskorna. Då får vi veta att de finns här men de är på en annan terminal! Okej  vi får be taxin svänga förbi där så att vi kan hämta dem tänker vi… Men, när vi kommer in i terminalen märker vi ganska snart att det är något som inte är som det ska, det är så otroligt mycket folk, tusentals, och alla står i en lång kö som rör sig likt en ormliknande svans i ringar runt hela terminalen, det går inte att se vart den börjar eller slutar. Det är kön till taxi.

 

Jag ställer mig halvdöd i kön medan M går bort till Lost Baggage-avdelningen för att få info om i vilken terminal våra väskor finns. När han kommer tillbaka har kön inte rört sig framåt alls. Vi börjar prata med andra i kön, de har stått där i timmar. Vi frågar om tågen som går från flygplatsen till tunnelbanan för vi är så desperata att vi är villiga att ge oss ut i snöstormen bara vi får komma fram till vårt hotell. Men nej, det har brunnit i tågen så all tågtrafik till och från flygplatsen är avstängd. Vi funderar på att pröva ersättningsbussarna. Men då får vi reda på att det är minst 2 timmas väntid på dem, utomhus, i snöstormen, i mörkret.

 

Jag går till en kiosk för att köpa vatten och något att äta, kön är galet lång även där. När jag väl kommer fram ser jag att det är helt tomt, det finns inga vattenflaskor, inte en brödsmula eller kaka. Jag lyckas få tag på en iste som i alla fall M kan dricka men kassörskan upplyser mig om att all mat och allt vatten på flygplatsen är slut. Toppen, verkligen!

 

 

 

Vi väntar och väntar i taxikön, folk bråkar om de svarttaxibilar som finns, stämningen är hotfull och desperat, ”no more nice people”. Sen kommer vi plötsligt på det, vi ringer hotellet och frågar om de kan hjälpa oss! Och de kan hjälpa oss (här lägger jag mig över resväskan och gråter, av glädje den här gången). De skickar en car service, det kommer att kosta 200 dollar bara i framkörningsavgift, men vid det här laget hade vi betalat precis vad som helst för att komma därifrån! En timme senare dyker den upp. Desperata människor försöker knuffa undan oss, erbjuda mer pengar, för att ta bilen ifrån oss, men vår chaufför är grymt bra och vi kommer in i bilen. Vi åker till den andra terminalen för att hämta våra två saknade väskor. M springer in medan jag sitter kvar i bilen, folk rycker hysteriskt i dörrhandtagen och knackar på rutorna för att få komma in. Precis när vi känner att vi måste åka iväg kommer M springande med väskorna. Lycka! Efteråt får jag veta att de inte ville lämna ut min väska för att han inte hade mitt pass med sig, man han hade vrålat åt dem tills de gav honom dem, tur att det inte var jag som försökte hämta väskorna, ha,ha.

 

Färden från flygplatsen går i snigelfart, ca 20-30 km i timmen och bilarna slirar hit och dit och ner i diket. Vi köar och köar men tillslut är vi framme i ett fullkomligt öde NYC och äntligen framme vid vårt hotell. Vi får äntligen vårt rum och lite mat och vatten, vi har rest i mer än 24 timmar och det är mitt i natten. Hela vår första dag som vi skulle haft i New York försvann någonstans mellan Pittsburgh och Baltimore.

 

 

 

Jag är så trött, har så ont och är så slut att jag kollapsar på sängen direkt. När M drar brot gardinen framför fönstret ser jag med en sista dimmig blick ett blinkande Empire State Building utanför och i nästa sekund somnar jag med ett leende på läpparna, vi är äntligen i New York…

 

 

To be continued…

 

 

 

 

 

♥ Det blev ganska hastigt bestämt att vi skulle gifta oss i januari, vi ville helt enkelt inte vänta längre. Vi bokade resan och bröllopet i slutet av november, så vi hade inte särskilt mycket tid på oss. Beslutet om att gifta oss var lätt. Beslutet om att göra det helt själva var däremot väldigt svårt. Vi önskar att vi hade kunnat dela stunden med våra nära och kära men när vi väl var där så kände vi att det var rätt beslut för just oss. Vi hade dem med oss i våra hjärtan varje minut av dagen och bröllopet blev det finaste och underbaraste jag har varit med om i hela mitt liv.

 

 

♥ Det var viktigt för mig att ha ett riktigt kyrkbröllop även fast vi åkte iväg bara vi, så därför blev jag så glad när jag googlade och upptäckte att svenska kyrkan fanns i New York. Vi började med att boka ett datum för vigseln och de var väldigt tillmötesgående och hjälpsamma.

 

 

♥ När datumet var bestämt letade vi hotell och flygbiljetter hysteriskt, ha,ha. Tillslut hade vi satt ihop vår drömresa. Några dagar i New York med bröllop och sen vidare till karibien för vår honeymoon. Tanken var att vi skulle ha halva tisdagen plus hela onsdag och torsdag i New York för att hinna med alla förberedelser. Bröllopet skulle sen äga rum på fredagen och så skulle vi ha lördagen att vila upp oss på innan vi åkte vidare till Bahamas på söndag morgon där vi skulle spendera 6 nätter. (Riktigt som vi hade planerat blev det ju inte som ni redan vet, ha,ha).

 

 

♥ Flygen var det krångligaste att fixa, i och med att alla flygplatser och tider var tvungna att matcha varandra. Tillslut fick vi ordning på allt och till bra priser! Vi valde Dream Downtown i New York eftersom vi hade bott på Dreams andra hotell första gången i New York och vi tyckte det var det bästa hotellet vi någonsin bott på. Det här är deras nya hotell i samma kedja men det ligger i Meatpacking istället för Midtown. Vi älskar modern design och inredning, något som vi visste att vi skulle få på Dream. Det fanns många fina karibiska öar att välja mellan men eftersom jag är superkänslig för andra bakterier än hemma så ville vi ta något som var ganska ”amerikanskt” med bra mat. M hade varit på Barbados men inte på Bahamas och jag hade inte varit någonstans i karibien förut. Vi tittade på hundratals hotell men tillslut hittade vi Sandals Royal Bahamian Resort på Bahamas som kändes precis helt rätt. Vi funderade naturligtvis på Bahamas världskända hotell Atlantis. Men vi gillar inte så enorma hotellkomplex och efter ett besök där, är vi så otroligt glada att vi valde lilla och superromantiska Sandals istället.

 

♥ Nu var det var det dags att tänka på vad vi skulle ha på oss på den stora dagen! 🙂 Jag visste vilken typ av klänning jag ville ha. Axelbandslös och vid kjol av tyll med en slölja med spets i kanten. Jag visste också att de flesta brudbutiker har som krav att man köper klänningen flera månader i förväg så att de hinner göra inprovningar. Jag tittade i en butik men de hade inget som ens liknade det jag ville ha. Den här typen av ”princess tulle gown” är inte så vanlig i Sverige förstod jag snabbt. Jag visste inte var jag skulle få tag i klänningen jag ville ha och det var frustrerande att inte kunna ta hjälp av er via bloggen. Men, tillslut styrde jag kosan mot Ebay UK på nätet där jag har gjort så många fynd den senaste tiden och där hittade jag den. Drömklänningen! 🙂

 

 

♥ Jag insåg att det skulle vara svårt att ha en stor tyllklänning på mig när vi sen skulle ut och äta bröllopsmiddag på stan i NYC så jag köpte ännu en klänning, den vita från Forever Unique som jag kunde byta om till efter vigseln. Eftersom det skulle vara ett vinterbröllop ville jag också ha en liten fuskpälsbolero över klänningarna och den hittade jag hos Asos från deras eget märke. Jag hade tänkte köpa ännu ett par Louboutins i vitt eller nude till bröllopet men tillslut insåg jag att jag inte kunde ha råd med det också. Så jag valde att ha mina ljusrosa Christian Louboutin-skor och matcha med min ljusa Mulberryväska, precis som på bröllopet vi var på i våras.

 

♥ Jag har alltid tyckt att smoking är så otroligt snyggt och sexigt på killar så jag hade en liten förhoppning om att M skulle vilja ha det istället för den traditionella bröllopsfracken med väst och slips. Han hade tänkt i precis samma banor till min stora glädje, yey. 🙂 Smoking kändes perfekt, lite James Bond, lite Frank Sinatra, mycket New York. 🙂 Först tänkte vi hyra en men vi kom på att tiden skulle bli väldigt knapp i New York med allt vi hade att fixa där. Några dagar innan vi reste köpte M en fantastisk smoking från Oscar Jacobson på Holmens Herr. Där hittade han även den perfekta smokingskjortan och supersnygga skor. När jag fick se M i smoking första gången var det svårt att hålla tillbaka tårarna, det slog mig där och då att vi faktiskt snart skulle stå där i kyrkan tillsammans. Han såg så otroligt, otroligt snygg ut att jag nästan dog. 🙂

 

 

♥ Sen kom allt det administrativa jobbet. Vi hade mailkontakt med kyrkan för att boka in kyrkosamtal och alla detaljer. Vi ansökte om inresetillstånd till USA. Vi besökte vår hemförsamling för att få vigselintyg. Vi fyllde vi ansökan om marriage license på City Clerk i NY. Puh, det var massor att fixa varje dag.

 

 

♥ Jag kom på att jag inte ville försöka göra hår och makeup själv den dagen och helst inte behöva lämna hotellrummet heller. Stressfritt var ledordet! Jag ville ha en frisör/makeup artist som skulle komma till mig. Som tur var hittade jag New York Magazine Wedding Guide där de hade listat de bästa salongerna. Jag kollade upp nästan varenda en och sen valde jag ut några inom den lägsta prisklassen och mailade dem. Efter mycket om och men som jag ska berätta om senare så föll valet tillslut på La Voila vilket visade sig vara ett riktigt lyckobeslut och jag fick ett superbra pris. I alla fall jämfört med vad jag skulle fått betala på många av de andra salongenr. Ska berätta mer om makeup och hår i ett senare inlägg!

 

 

♥ Jag berättade om bröllopet för min frisör och min hudterapeut på Care Of och de la upp en liten skönhetsplan för att förbereda mig inför bröllopet. Min frisör hjälpte mig att ljusa upp håret några steg så att jag kom tillbaka lite mer till min naturliga färg efter den mörka ombrefärgningen i höstas. Jag gjorde även pedikyr, ansiktsbehandling och ögonfransförlängning. Allt för den stora dagen. Det var ovant men roligt att bli ompysslad så.

 

 

♥ Nästa stora steg var att boka bröllopsfotograf. Vi tittade på alla fotografer som Svenska kyrkan i New York hade länkat till på sin hemsida. Vi tyckte väldigt mycket om Michael Skoglunds bilder så efter lite mailkontakt bokade vi honom för den stora dagen. Ett bra val skulle det visa sig! 🙂 Vi hade först tänkt ta våra foton vid Brooklyn Bridge men när vi väl kom till New York och det var 16 minusgrader och svart snöslask i drivor över allt så blev Top  Of The Rock ett mycket bättre val. Vi är så glada att vi valde det istället och så nöjda med våra bröllopsbilder, vi kunde verkligen inte ha önskat oss bättre!

 

 

♥  Några dagar innan gjorde jag också manikyr hos Mai Nails på Frölunda Torg och satte på en liten blå sten på ena nageln för ”something blue”. 🙂

 

♥ Vi ville gärna ha bokat vår bröllopsmiddag i förväg så vi spenderade många kvällar med att googla romantiska restaurangen i New York. Vi bestämde oss för River Café men till vår stora besvikelse så hade de stängt för renovering när vi väl fick tag i dem. Vi mailade och ringde sedan otaliga restauranger men fick inga svar, väldigt stressande. Vi fick helt enkelt åka utan att veta vart vi skulle äta och hoppas på det bästa. Som tur var kunde conciergen på vårt hotell fixa oss bästa bordet på Four Seasons när vi väl var där, så det ordnade sig toppenbra tillslut!

 

 

♥ Nu var det också dags att planera musiken som vi ville ha under vigseln. Eftersom vi skulle vara där själva kände vi inte att vi behövde ha någon solist utan vi ville bara ha fin musik som betydde mycket för oss. Vi hade först tänkt gå in till Lalehs ”Snö” men det visade sig vara för svårt att ordna . Så vi valde att gå in till en klassisk bröllopsmarsch istället. Under vigseln hade vi två psalmer och sen ”Your Song” av Elton John som vi har lyssnat på mycket tillsammans genom åren. Det blev väldigt känslosamt och ingen av oss kunde hålla tillbaka tårarna när musiken dundrade ut i kyrkan när vi stod där tillsammans. Den kommer alltid vara vår låt. Vi bestämde oss också för att gå ut till en glad låt om kärlek och då blev det Beatles ”All You Need Is Love”.

 

 

 

♥ Det sista att ordna innan vi skulle resa iväg var hur jag skulle få med mig min enorma bröllopsklänning, packning för New York i minusgarder och packning för Bahamas solsemester. Bara bröllopsklänningen tog upp en hel väska! Som tur var visste min brors smarta sambo Christine att man kunde köpa vakuumpåsar som man packar med hjälp av sin vanliga dammsugare. Jag beställde några stycken från Smartasaker och med hjälp av dem lyckades jag få ner både bröllopsklänning, underkjol och slöja i en väska. Men jag blev tvungen att resa med två stora väskor, det gick helt enkelt inte att lösa på annat sätt. Det visade sig sen fullkomligt omöjligt att få betala den extra resväskan i förväg hur vi än försökte. Air France är inte de lättaste att ha att göra med! Så när vi kom till flygplatsen var jag inte säker på att jag skulle få med mig väskan med bröllopsklänningen. :O

 

♥ Tillslut var det mesta fixat, packat och klart. I New York skulle vi köpa ringen, beställa blommor, ringa fotografen och makeupartisten, träffa prästen för samtal och musikern för att gå igenom musiken samt åka till City Clerk för att få vårt marriage license vilket man måste få absolut senaste 24 timmar innan bröllopet, annars får man inte gifta sig. Lite anade vi att tidernas snöstorm skulle göra att det blev precis så att vi hann… 🙂